Med vådliga färder över mörka vatten och otydliga svarta hål i bildrummet målar Karin Mamma Andersson fram undergångsstämningar och känslor av bottenlös ensamhet i kvalmig rötmånadstid.
Hennes palett har blivit mörkare och den svarta färgen är ibland nära att ta över. Men hon är ingen plakatstrykare à la Bærtling. Hos henne är mörkret heller inte bibelsvart. Poesi skapas genom lasyrlacker i olika tjocklek, ibland kletiga som råolja, ibland så tunna att underlagets poppelträ lyser igenom eller lämnas naket.
I Arnold Böcklins programmålning Dödens ö är båten på väg mot klippön med sina väldiga cypresser. Också den dystre färjkarlen Charon hade ett ärende när han transporterade de döda över floden Styx till Hades.
Men hos Mamma Anderssons är slutdestinationen diffus, som vore hon rädd att punktera känslan av andlös bävan. Två människor ror ut mot det öppna havet i en liten eka men det finns ingen strandremsa på andra sidan.
I en annan målning trevar sig en familj fram på en bräcklig spång som i den vita sommarnatten leder ner mot avgrunden. Tema och komposition för tankarna till Pieter Bruegels den äldres grymma målning Blind leder en blind, men i motsats till sin föregångare vänder Mamma Andersson på vårt invanda seende genom att låta berättelsen löpa från höger till vänster, stick i stäv med västerländsk bildkonvention.
Hennes målning av familjen som balanserar över bottenlöst vatten genomsyras av en monumental kontaktlöshet där varje person är insnärjd i sitt eget mörker, i en sprayhinna av svart lackfärg. Vandringen mot undergången övervakas i patriarkal ordning av pappan. Något i hans förflutna gör honom till en förlorad själ. Ett antikt ödesdrama ruvar över målningen där de mjukt tecknade popplarna sluter upp som gråterskor, men bara för att erbjuda tillfällig lindring.
Varsamt och med olika måleriska tekniker gestaltas övergången mellan olika tillstånd. Det är inte slutpunkten Mamma Andersson intresserar sig för utan livets olika stadier. Tanken glider mellan glömska och hågkomst, mellan dröm och vakenhet, mellan uppblossande hämndbehov och förlåtelsens bedövande slöjor, mellan närhet och avstånd.
Utställningen kallas Dog days, rötmånad. Enligt folktron är det en opålitlig tid då människor kan uppträda underligt och ohyggliga saker kan inträffa. Dog days är också titeln på den outgrundliga målning där tre anonyma människor i gröna skyddskläder metodiskt gräver ut bit för bit i ett karterat område i något som förefaller vara en brottsplatsundersökning. Ett avgörande fynd väntar på att läggas i dagen.
Utgångspunkten för den aktuella målningen är ett reportagefoto. Men de fotografiska förlagorna fungerar bara som en stomme och inspiration för Mamma Andersson. Detaljer läggs ständigt till och dras ifrån.
I målningen med utgrävningen skapar ett svart sotmoln en intressant störning och ett hålrum mitt i bilden. Det påminner om ett ryskt fotografi från revolutionstiden där ett tomrum ofta vittnar om att en person retuscherats och nekats sin berättigade plats i historieskrivningen.
Det oformliga molnet lägger en abstrakt och gåtfull dimension till Karin Mamma Anderssons figurativa och filmiskt berättande måleri. Molnet uppmanar oss att gå i närkamp med det okontrollerbara mörkret. Vi måste vistas i det för att nå rening.
De vita draperierna i bakgrunden antyder inte bara en avskärmad brottsplats utan också en spelplats där vi kan växa och få nya insikter.
