Bertil Vallien är sitt eget, väl inarbetade varumärke. Man känner igen sig, känner igen hans glas. Där är båtarna, huvudena och den blå färgen. Där är de i glasmassa inkapslade objekten, inslutna som i små universum.
Upprepning, skulle man också kunna säga.
Kanske måste det bli så om man verkar inom industrin där säljbarhet i allmänhet är en parameter att ta hänsyn till, i synnerhet i tider då hantverksintensiva verksamheter knegar i motvind och nedläggning hotar runt hörnet. Skrufs glasbruk, grundat 1897, slog igen portarna härom veckan.
Just Orrefors Kosta Boda-koncernen, dit Bertil Valliens Åfors glasbruk hör, verkar emellertid efter nedskärningar vilja satsa sig upp ur förlustsiffrorna, tongångarna låter allt ljusare därifrån. Men upprepning behöver sättas i vardags- och verkstadsperspektiv; vinnande koncept är svåra att överge. Konstindustri. Ordet rymmer en rejält knepig paradox.
Vänder man på det, kan igenkänningen också vara ett tecken på
fördjupning. Bertil Vallien är - utöver att vara vår nog folkkäraste glaskonstnär - också en vidareutvecklare.

Sandgjutningstekniken vore inte så använd bland glaskonstnärer utan honom. Från att på 1960- och 70-talet mer åka med tekniken, styr han den nu. Ingen i världen har heller gjort så långa glassandgjutningar som han, hans längsta båtar är nära fyra meter långa. Lite macho är det allt.
Och han vet precis hur han på mest effektiva sätt kontrasterar det sandgjutna glasets råa yta mot det slipade, klara. I dag kan knappast någon yngre svensk glaskonstnär jobba med metoden utan att förhålla sig till honom, jämföras med honom. Föregångaren, teknikern och världskändisen.
Mest påtagligt på Waldemarsudde, i mötet med Bertil Valliens konstglas från senare år, är dels den överväldigande mängden av objekt, dels - framför allt - hans förhållningssätt till teknik och material. I mina ögon är det där han är bäst. Han kan glas - och stilar med det.

I samarbete med hantverkarlagen på Åfors använder han
materialet på ett genomsäkert vis. Helkristallen får svindla av djup. Vissa gånger bara anar man de objekt som han kapslat in i glasmassan, andra gånger är de knivskarpt tydliga som i en klarvattensjö med nästan skrämmande siktdjup.
Han utnyttjar glasets närhet till optiska effekter till fullo; ljus reflekteras, bryts, motiv återspeglas. Det är roligt att lyssna på förtjusta besökare: ”Hur har han gjort? Titta, om jag står här förvinner huvudet, flyttar jag på mig kommer det tillbaka!”
Glasets mjuka sida, den flytande och krängande, är inte hans. Även om slumpen till viss del påverkar produktionen, består ett intryck, och en upplevelse, av strävan efter, full kontroll.