Caspar David Friedrich: Havsstrand i månsken, olja på duk, cirka 1885-1886. Till höger Kvinna i morgonsol.
Foto: Caspar DAvid Friedrich
Ingen bildkonstnär har iscensatt blicken som redskap för att nå det magiska och lockande avlägsna som den tyske målaren Caspar David Friedrich (1774–1836). I bild efter bild manar han fram mystiken i ett fjärran berglandskap eller bortom havshorisonten eller långt inne i en mörk grotta. Han antyder och låter oss ana. I sina landskapsmålningar iscensätter han längtan – längtan efter ett ogripbart något.
Samtida poeter som Novalis i Tyskland, Keats och Wordsworth i England skulle formulera sig kring liknande outsägliga aningar i landskapet, aningar inte minst om en gudomligt besjälad natur. När vår egen Dan Andersson hundra år senare skriver den omåttligt populära dikten som börjar ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången” är det romantiker som Friedrich som visat vägen till en sådan upplevelse.
Hos Friedrich finns ofta betraktaren själv inskriven i bilden. I en målning iakttar två män månen tillsammans; i en annan står en ensam kvinna med öppna armar inför en solnedgång; i ytterligare en ser vi ett par i fören av en båt blickande mot horisonten. Friedrich visar bara ryggarna på sina betraktare och gör dem på så vis till dubbelgångare till oss som står framför bilden. Vi dras in i målningarna tack vare dessa bortvända betraktare. De blir vi, vi blir de.
Allt i en Friedrichmålning är stilla, liksom fruset i ögonblicket. Till och med de krängande skeppen i hans havsmålningar, hästarna som leker på ett fält utanför Greifswald, eller ugglan med utfällda vingar som återkommer i flera av hans teckningar har stelnat i rörelsen. Tiden har upphört eller förvandlats till inre tid, meditationens tid, den vi upplever när vi står inför det mystiska.
Men Friedrich är för den skull ingen diffus målare. Suggestionskraften hos honom ligger tvärtom i hans tydlighet; han målar ljuset, dagrarna, färgerna, träden, växtligheten, bergen, föremålen med en oerhörd precision. Han är sinnesintryckens målare, verkligheten får sin magi tack vare att den återges som sinnena förnimmer den. Det finns visserligen en rik symbolvärld i hans bilder – en kristen offersymbolik, kanske också en dödsmystik – men den är alltid underordnad bildernas här-och-nu.
Att betrakta ett Friedrichlandskap är att bli mer närvarande, att sugas in i naturen själv, att känna hur det känns att vara där. I målningen Kritklippor vid Rügen (avbildad i katalogen) får en hopkrupen man svindel inför ett stup. Friedrich målar scenen så att svindelkänslan också blir åskådarens.
Nationalmuseum visar nu Caspar David Friedrichs måleri för första gången i större omfattning i Sverige. Utställningen har skapats av Torsten Gunnarsson och är imponerande och välkomponerad med sina tre spatiöst hängda salar. Man har fått låna flera nyckelverk, som På segelbåten (den med de två bortvända betraktarna i fören), Kvinna och solnedgång (en förvånansvärt liten målning), Ek i snö och Landskap med regnbåge (där en liten rödklädd man omsluts av regnbågens perfekta välvning).
Visserligen saknas Friedrich-ikonerna Ishavet och Munk vid havet, men de tillhör den grupp världsberömda konstverk som aldrig lämnar sitt hemmuseum; båda ersätts här av målningar med liknande motiv och återges dessutom pedagogiskt i form av tittskåpsreproduktioner.
En brist i utställningen är däremot att ingen av Friedrichs n-novativa fönsterbilder finns med. I dem, två laveringar och en målning, antyder han bortomvärlden genom utsikten från ett fönster; vi ser bara fartygsmaster och himmel. Friedrichs hantering av fönstret, ett av de återkommande motiven inom måleriet från tidig renässans till våra dagar, är unik tack vare spänningen mellan synligt inne och osynligt ute.
En av Friedrichs viktigaste målningar, trots att den sällan lyfts fram, är den sena Havsstrand i månsken. I utställningen får denna stora och besynnerliga bild glädjande nog en hel vägg för sig själv. Det är en sträng målning, kanske också skrämmande.
Två identiska segelfartyg bildar en port mot horisonten; en mångata mellan skeppen leder vägen bortåt för blicken. Konsthistorikern Robert Rosenblum har i sin pionjärbok Transformations in late eighteenth century art pekat på Friedrichs besatthet av symmetriska kompositioner. Med dem bryter han upp från barockens rörelsekonst men uttrycker samtidigt sin panteism, sin tro på naturens statiska och allomfattande gudomliga ordning.
Vad som gör Havsstrand i månsken så märklig är att bilden antyder ett ansikte: skeppen blir två ögon. Här betraktar bilden åskådaren lika mycket som åskådaren betraktar bilden. Och magin i Friedrichs sparsamt befolkade världar överhuvudtaget ligger kanske just i deras intensiva blick tillbaka mot oss. Ensamheten i hans målningar är aldrig absolut; de säger till oss att någon alltid ser oss.
Det finns en hisnande utvecklingslinje från Friedrichs landskap över det sena 1800-talets nordiska stämningsmåleri, Munch och Van Gogh, till 1900-talets modernism, Paul Klee, Mark Rothko; det visar Robert Rosenblum i ett annat konsthistoriskt pionjärverk, Modern painting and the northern romantic tradition.
Att Friedrich också är betydelsefull för den omedelbara samtidskonsten kan vi se i den separata utställning kallad Friedrich – åtta kommentarer som Bo Nilsson arrangerat på museets bottenplan. Håkan Rehnbergs stränga aluminiumskulptur Ishavet och Cecilia Edefalks CU (en bortvänd kvinna ser ut mot en gul rymd) syftar direkt på Friedrich. I Lars Nilssons jättelika panoramafotografi 8 november är blickens väg in i bilden liksom hejdad av en skrämmande barriär av gyttja och (naturlig?) bråte. I Sigrid Sandströms målning har ett berglandskap brutits upp till skarpskurna fragment; här ser inte bara ett par ögon landskapet utan en mångfald ögon.
Utställningen är ett värdefullt komplement till övervåningens retrospektiv men hade tjänat på en mindre styvmoderlig hänvisning till museets ogästvänliga grafiksalar.
