Annika von Hausswolff framför några av verken på Magasin 3.
Foto: Jurek Holzer
– Det kunde ha blivit många fler, säger Annika von Hausswolff, 41, sedan en termin även fotoprofessor på Högskolan för Fotografi, HFF, i Göteborg.
– Vissa år har jag bara producerat tre bilder. Det beror på att jag inte fick fler idéer. Men det är inget större problem. När jag nu ser nästan allt jag gjort är det ett gediget arbete, säger Annika von Hausswolff, med rykte om sig att gallra hårt, driven av väl utvecklad självkritik.
”Ich bin die Ecke aller Räume” kallar hon showen som öppnar på konsthallens båda våningar på lördag.
”Jag är alla rums hörn” och på tyska dessutom? Många konstnärer väljer mer eller mindre sinnesutvidgande titlar till sina verk och utställningar. Men Annika von Hausswolff tar priset när det gäller den samtida svenska konstscenens titellängd och textens poetiska laddning.
Förra utställningen på galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm betitlades ”Värmen från våra kroppar alstrar de bilder förgängligheten kräver”. Ett tidigare verk, en inglasad låda med rosabeige draperi, hette ”Minnet av min mors underkläder förvandlade till flamsäkert draperi”. Ibland ger orden konkreta vinkar om hur bilderna kan tolkas, ibland inte alls.
Tonen sattes tidigt med hennes kanske mest kända fotografi: schäferhunden som ligger på sandstranden med hav och en klippig och karg kust i bakgrunden. Och alldeles intill vovven en utsträckt kropp – lika kvinnlig som död får vi betraktare förmoda – eftersom bara fötterna syns, resten är höljt i ett grönaktigt skynke. Titeln är ”Hey Buster! What do you know about desire?”
Ja, vad vet vi om begär, egentligen? Är det ett lustmord, ett svenskt sommarmord à la kvällstidningsrubriker vi ser? En Annika von Hausswolff-titel kan få en att grubbla…
– Jo, jag är bra på att formulera sådana grejor. Men när jag har försökt skriva längre sammanhängande texter går det inte, jag kommer inte längre än så.
En som lyckas skriva längre, gärna om otäcka saker, är John Ajvide Lindqvist, författare av högkvalitativa skräckromaner. Han står för en av katalogtexterna: ”Vi ska gå på en liten promenad, du och jag”, skriver Lindqvist om utställningen. ”Den kommer att ta oss genom ett ganska ödsligt landskap, förbi övergivna boningar och in i rum där det spökar på ljusa dagen… Var gärna rädd, jag är med dig.”
Annika von Hausswolff har aldrig träffat John Ajvide Lindqvist, men är mycket nöjd över att han blev Magasin 3:s författarval.
– Det finns ju också med i min bakgrund och min historia. Skräckfilm, gore, horror – sådana saker, säger Annika von Hausswolff om genrer hon fördjupade sig i medan hon var engagerad i skiv- och kulturbolaget Radium under 80-talet.
Bolaget, en punklegend i Göteborgsk populärkulturhistoria, gav ut skivor med bland andra Sator och Stonefunkers.
– Radium var min första kulturskola.
Men det som John Ajvide Lindqvist ser spöka i hennes konst är inte främst 80-talet utan längre tillbakaliggande upplevelser. Ett bearbetat barndomsminne har vi redan passerat bland titlarna ovan, draperiet som tagit färg av moderns beigerosa underkläder. Ett helt nytt objekt ur von Hausswolffs sidoproduktion, skulpturala verk, är en nio meter lång platt låda. Även denna är försedd med ett inglasat draperi i en dovt åskblå färg. Hon tror att det handlar om färger som hon har i kroppen, tidiga tyger. Men den här gången ges ingen ingång via titeln likt ”Minnet av min mors underkläder”. Annika von Hausswolff ger inga ledtrådar utan uppehåller sig vid själva lådformen:
– Den är som en kuliss, men till vad? Draperiet är fördraget, men det finns inget bakom. Det är bara yta.
Säger hon och smeker nöjt konstruktionen av vardagsnära material som mdf-board och gullfiber.
– Jag har reducerat innehållet till noll. Ytan är ju innehållet.
Det låter riktigt djupt?
– Det där med yta och djup…, alltså min generation sysslar inte riktigt med de frågeställningarna, klargör Annika von Hauswolff.
– Jag är uppfostrad på Konstfack med postmoderna teorier, diskussionen om högt och lågt i konsten och livet är ingen stor sak för mig. Jag sysslar med konst. Jag kommer från ett hem där mina föräldrar var spårvagnsförare. Det ligger ingen konflikt
i det, det bara är som det är.
Men du förnekar inte att din konst rör vid existentiella frågeställningar?
– Men det existentiella behöver inte vara djupt. Barn ställer ju existentiella frågor, sedan går det över.
Vi letar efter bilder där hon själv står modell och där sladden till självutlösaren syns längs den höga konsthallsväggen, utmed vilken fotografierna hänger i två rader ovanpå varandra utan inbördes kronologi. Själva arbetet, processen, med den framimproviserade hängningen har hon dokumenterat på film av klassiska märket Kodak Tri-X.
– Av sentimentala skäl. Det finns en feeling i tri-x som du inte hittar någon annanstans, säger Annika von Hausswolff.
Hon är fotonörd ut i fingerspetsarna och har köpt analoga 35 millimeterskameror på Blocket för att ta svartvita bilder till den kommande katalogen. Digitalt foto är inte för henne.
– Den viktigaste skillnaden för mig har med det mörka rummet att göra. Den analoga kameran har ett inneboende mörker där bilden blir till, precis som i vårt öga. För mig har den modellen betytt mycket rent filosofiskt, säger hon och ger uttryck för en fotoromantik som rent bildmässigt inte kan anas i hennes verk.
– Att gå över till det digitala där allt görs i dagsljus utan omvägen kring fotografiets magiska rum är något jag inte kan tänka mig.
Vi har gått utställningsvarvet runt och jag konstaterar att bilden ”Hey Buster!” med schäferhunden och kvinnokroppen på stranden saknas. Men en annan bild ur serien Back to nature med övertäckta kvinnokroppar – iscensatta med brottsplatsfotografier
i bakhuvudet – finns med. En bildserie som väckte stor uppmärksamhet när hon fortfarande var elev på Konstfack under tidigt 90-tal. Den hamnade precis rätt
i tiden när feministisk teori och – konst på allvar gjorde entré
i Sverige. Vid omkring samma tidpunkt blev även fotografin med en liknande eftersläpning gentemot kontinenten slutgiltigt en etablerad del av samtidskonsten även här.
Ligger det en implicit anklagelse mot männen i ditt verk?
– Det ligger väl en implicit anklagelse mot männen i hela vår kultur? Det borde det i alla fall göra. Eftersom det tyvärr är så att det är män som startar krig och män som slår när orden inte räcker till.
– Men jag tror inte att det räcker att se det på det sättet, skyndar hon sig att tillägga. Män är också offer för kultur, förväntningar och traditioner. Vi är ofria, båda könen. Och man ska ta ett personligt ansvar om man inte trivs med det. Det skulle kunna vara så annorlunda.
