Marc Broos har med sin fru Karin drivit sitt egensinnigt hemsnickrade konstmuseum vid sjön Fryken i Värmland sedan 1998. Uppmärksamheten har blivit större för varje år och besökarna alltmer långväga. Att Marc Broos nu deklarerat att han ämnar lägga ner det arbetskrävande museet är naturligtvis beklagligt, men samtidigt förståeligt och helt i linje med den oförutsägbarhet som präglat verksamheten. Att museet, eller konstprojektet, kommer att återfödas i annan form är närmast självfallet.
Årets samlingsutställning – ja, det är alltid samlingsutställningar på Alma Löv – har fått namnet Taking down heaven och är, som det mesta här, lätt förvirrande. Vilket, bör tilläggas, är helt i sin ordning. Några kortfattade kryptiska rader på hemsidan om att ”det kanske är dags att rikta blicken uppåt och lite nedåt” ger inte mycket hjälp på traven.
Men vad gör det? Konstvärlden har ett överskott på konstteoretiska texter som inte lyckas sätta fingret på det väsentliga, så det är snarast en välgärning att inte belasta miljön med ännu en ordrik katalog. Dessutom: upplevelsen att orientera sig bland Alma Lövs sexton små paviljonger och vidare till den stora utställningsbyggnaden Paleis Oranjestraat, som egentligen är en ombyggd lada, låter sig ändå inte fångas i en katalog. Eller, för den delen, i en recension.
Det är alltså helhetsupplevelsen – inne och ute och promenaden mellan de särpräglade byggnaderna – som är själva poängen. Att se Marc Broos med ett barnbarn på armen är en konsthändelse i sig, jämförbar med att se Lars Vilks bygga vidare på Nimis. Ingen av dem går ju att separera från sina pågående projekt.
Sedd i sina enskildheter, de olika konstnärspresentationerna alltså, är det en ordinär mönstring av idag gångbara konstnärliga uttryck och strategier. Varken mer eller mindre.
Blandningen är, som redan påpekats, lite förvirrande med kända namn som Annika von Hausswolff och Lars Lerin sida vid sida med mindre kända som Per Kristian Nygård och Beata Hemer. Och med permanenta verk i paviljongerna blandade med mestadels nya i Palais Oranjestraat. Mitt i allt finns ett slags konstvaruhus där Marc Broos säljer en brokig samling målningar och skulpturer.
Kvaliteten varierar betänkligt och ibland känns det som att gå runt på en elevutställning eller en jurybedömd salong. Det finns vissa verk som pockar på särskild uppmärksamhet, som Robert K Nilsens lekfullt hållna abstrakta måleri och Jan Cardells musikmaskin, en härligt plåtig gamelanorkester som setts och hörts förr. Men det är ändå ladan i sig som gör störst intryck, i år delvis förvandlad till hotell och sanatorium. Om det är på riktigt eller bara på ett konceptuellt plan framgår inte. Som det mesta här verkar det vara under konstruktion.
Jan Cardells ljudkonstinstallation är inte ensam om att söka öronens uppmärksamhet, påfallande mycket på utställningen är ljudande. Som den formidabelt gnisslande dörr som leder in till Atriumpaviljongen, där Jeff Olsson visar exempel på sin tecknade motsvarighet till den amerikanska skäggrocken.
Eller Ulf Weigels flaskskulptur som, när man sätter sig på cykeln, spelar Somewhere over the rainbow. Marcus Ivarssons långsmala hippiemålning bildar en fin fond.
