I årets utställning på Wanås gods finns bland annat några avskärmade, mörka rum med dvd-projektioner. Ur ett av dem hörs hela tiden en gammal mans entoniga sång till en lika entonig, gnällande stråke. Mannen som sjunger finns avbildad på ett skivomslag som är uppsatt på väggen: han hette Jozo Karamatić och var en jugoslavisk traditionsbevarare av ett alldeles särskilt slag.

Till det ensträngade instrumentet gusle sjöng han på strikt tiostavig vers fram nyheter i de byar där radio och tv ännu inte slagit igenom. Skivan (producerad av det statliga bolaget Jugoton) heter Döden i Dallas (Smrt u Dalasu) och handlar alltså om dödsskjutningen av John F Kennedy 1963.

Den nutida serbiske konstnären Zoran Naskovski har hittat inspelningen och i det mörka rummet kan vi nu ta del av den tillsammans med dokumentära filmbilder från Dallas och en textremsa på engelska. På gränsen mellan två medievärldar – det feodala bysamhällets och den industriella masskommunikationens – blir gamle Jozos sång till ett monument inte bara över händelsen i Dallas utan också över ett visst sätt att berätta.

För mig blev den här filmin­stallationen av den för mig helt okände Naskovski den ingång som jag behövde för att kunna begripa mig på utställningens titel och tema: Förlust/Loss. Det var faktiskt inte så lätt. Teman väljs i allmänhet utifrån yttre och pragmatiska faktorer som sällan har så mycket med verkets djupare innebörd att göra.

I just det här fallet har det varit avgörande att Wanåsstiftelsen velat ägna årets aktiviteter åt monumentbegreppet och dess koppling till minnet, bland annat genom seminariet Samtida minnesmärken nu till hösten. Alltså fick temat bli förlust, för att minnas är ju ofta att minnas det förlorade.

Och nog illustrerar de utvalda verken temat, ibland på ett närmast övertydligt sätt. Den som känner till Christian Boltanski och hans många installationer till minne av Förintelsens offer blir till exempel inte förvånad av att återse hans rader av bleknade porträttfoton på travar av kakburkar (skattgömmor för 1930-talets barn). Boltanski är en konstnär med integritet och moralisk tyngd, men jag har svårt att se vad hans verk har för funktion här förutom just att illustrera temat.

Kanske har arrangörerna tänkt historiskt: Förintelsens ohyggligheter är en del av den historiska bakgrunden till det som idag händer i Palestina, i Afghanistan och i Irak.

Dessa skeenden har engagerat flera av de utställande konstnärerna, till exempel Emily Prince. Som mycket ung konst- och psykologistuderande i San Francisco år 2003 började hon sätta sig in i sitt hemlands krigföring och dokumentera de personer som stupar i amerikansk tjänst. Hon låter varje person representeras av en bit papper, ungefär så stort som den sorts kort man använder i kartotek. Dessa lappars färg varierar från gulvitt till brunt beroende på personens etniska härkomst.

Med en mycket hård och skarp blyertspenna förser konstnären lapparna med personuppgifter hämtade från hemsidan Military times (www.militarycity.com) och dess rapporter. När det gått att få tag på en porträttbild har hon tecknat av den på lappen, alltid på samma sätt och med samma placering.

Venedigbiennalen och konstsamlaren Saatchi har tagit sig an detta minutiösa verk som nu uppgår till 4302 lappar, och som på Wanås har arrangerats kronologiskt så att man ser ”klustren” av stupade under vissa särskilt kritiska skeden.

Ett verk med liknande ambitioner är Alejandra Lundéns För tro – en installation med 843 byggklossar. Verket är precis vad den långa titeln säger, och besökarna uppmanas att tillsammans med sina barn bygga med klossarna. Men på varje färgglad kloss finns ett namn – klossarna står nämligen för de 843 barn från båda sidor som dödats i Israel-Palestinakonflikten sedan september 2000.

En huvudfunktion i båda dessa verk är att göra det obegripliga konkret, att ta ner de abstrakta siffrorna på det enskilda offrets nivå. Men för att denna funktion ska komma till sin rätt krävs en stor insats av tid och engagemang från publikens sida. Ett sådant engagemang befrämjas inte av den i grunden konventionella utställningsform som verken nu ingår i.

I denna estetiska helhet blir siffrorna från Palestina och Irak återigen en abstraktion – ett inslag att väga mot de andra inslagen, till exempel Francos huvud som sticker upp ur marken i Fernando Sánchez Castillos installation på gårdsplanen, eller Jon Brunbergs utopi för ett ”inter-religiöst center”. Men hur i all världen kan det blodiga liket av ett barn reduceras till ett inslag?

Jag tror att det i stort sett aldrig är de reella förlusterna som står i centrum i samtidsinriktad och intellektualiserande konst av det här slaget, utan snarare förlusten av minnet av det förlorade. Det är så jag vill förstå det valda temat Förlust, och det är så jag vill förstå konstnären Naskovskis intresse för traditionsbevararen Jozos sång. Eller Sophie Calles intervjuer som visar olika stadsbors skiftande hågkomster av bortplockade DDR-monument.

Folk som Jozo behärskade en minnesteknik och en detaljrikedom som gått förlorad i moderna medier, medan Sophie Calles undersökning egentligen handlar om ett förflutet som blivit så laddat att inte ens minnena av det fått vara kvar.