Det första som möter mig i utställningen är Tora Vega Holmströms (1880–1967) intensiva blick. Hon ser rakt mot betraktaren och avslöjar en vardagsnära, rättfram kvinna som tar sitt konstnärskall på största allvar. Ingenting fick stå i vägen för det hon främst av allt ville ägna sig åt – att måla. Att hon av Carl Larsson avråtts från att bli konstnär, trots uppenbar talang, var ingenting hon brydde sig om. Det fanns andra som stöttade henne i hennes tidiga vägval. En som kom att stå henne nära och som bemötte henne med respekt som en jämbördig kollega var poeten Rainer Maria Rilke, med vilken hon brevväxlade ända fram till hans död.
Hon växte upp i en intellektuell och kulturell miljö och det var som tolk hon träffade Rilke vid hans Skånebesök 1907. En dispyt dem emellan om Goethe ledde till brevväxling och utvecklad vänskap.
Ibland ges Tora Vega Holmström epitetet skånsk modernist. Det kommer sig av att hon ställde ut tillsammans med konstnärskretsen De tolv som bildades i Paris 1912 och som kom att introducera modernismens idéer i Skåne. Men någon banbrytande modernist var hon inte trots färgstarkt måleri. Av Carl Wilhelmsson på Valand hade hon lärt sig tekniken att arbeta med varma och kalla färgskalor med en pointillistisk teknik. Hennes karaktäristiska mosaikmaner på 1910- talet där hon duttar på färg med en platt pensel kommer närmast därifrån. Den senare Tora Vega Holmström är lättare på handen och har en flödigare stil.
Det som är bra med Tora Vega Holmström är djärvheten i färgen som aldrig förfaller till maner och dekorativ yta. Här lyfter hängningen fram hennes färgpalett fint. Riktigt bra är några kamratporträtt från 1930- och 40-talen. Spännande är också de syntetiska landskapsmålningarna där Saharas öken förenas med Kåsebergas böljande kullar.
