Det första jag möter på Thielska är en stor målning föreställande ett barnhuvud med en flådd strupe blottande sitt köttiga innehåll. Värnlösa barns dag heter målningen. Visst, det är ju typiskt Eva Zettervall, tänker jag. En kommentar till barns skyddslöshet och utsatthet i allmänhet ska det väl vara. Men ändå inte riktigt I rummet längst bort i galleriet får jag förklaringen. En lite mindre duk visar samma barnhuvud liksom spetsat på en lång uppfläkt strupe som sticker upp ur en vassrugge vid en sjöstrand. Ovanför flammar en olycksbådande gul och röd himmel. Bobby heter målningen.

Eva Zettervall är alltså dagsaktuell också. Ett specifikt, nyligen timat fall av barnmisshandel har tagit plats i hennes annars alltid allmängiltiga och tidlösa tema: att skildra människans, särskilt kvinnans, hudlösa tillvaro.

Hudlös, ja. Jag vet ingen annan som vänder ut och in på människan som Eva Zettervall. Människokroppen är hos henne bokstavligen hudlös, inkråmet ligger i öppen dager; nervtrådar, muskulatur, blodomlopp, inre organ... allt är till beskådande. Kroppen som en anatomisk plansch. I Dancing repulsion, till exempel, syns livmodern till och med genom kvinnans dansklänning. Eller sitter den rent av utanpå klänningen?

Men den uttryckslösa manliga danspartnern har brallorna på och könsorganet väl dolt, undangömt som hos nästan alla män på Zettervalls bilder. Mannen gör en slät figur i hennes konst. Visserligen har han stånd i några teckningar i serien Myter och halvsanningar från de sälla jaktmarkerna, men får nöja sig med en hund eller undergivet krympa ihop i famnen på en kraftfull manslukerska.

Desto större mäktighet och potens utstrålar de ofta förekommande tigrarna. I skymningen vakar tigern lystet över två bebisar, på morgonen dåsar den mätt och belåten med en bebis vid sin sida.

En annan bild av vår osäkra och grymma existens: Natural
showers får sin kusliga pendang i Glödande duschar, som för tankarna till nazitidens utrotningsläger.

Ett långt konstnärskap manifesteras här på ett magnifikt sätt. Som om det inte räckte med Thielska får Eva Zettervalls utställning en fortsättning i Konstnärshusets grafikgalleri. Serigrafi och akryl tampas om utrymmet. Stark erotisk laddning med en brutal underton möter som tidigare betraktaren, framför allt i en serie betitlad Kyssen.

Tilläggas bör att det handlar om ett synnerligen skickligt hantverkskunnande med smart och respektlöst utnyttjande av olika tekniker. Men grunden är ett gediget teckningskunnande.