Det har sagts om Louise Bourgeois senaste svit med gravida kvinnor att hon med denna, vid 97 års ålder, kommit tillbaka till ursprunget. Livets slut möter dess början. Kretslopp är på sätt och vis en bärande idé i hennes konstnärskap där minnen, motiv och material cirkulerar runt den kvinnliga kroppen.

Men det är sällan som Bourgeois cirklar sluter sig. Även om man känner igen de ingredienser som roterar i konstnärens bildvärld så sker det hela tiden förskjutningar och förändringar.

Galleri Andersson/Sandström visar en relativt liten och anspråkslös utställning med denna världsstjärna på konsthimlen. Det lilla formatet och fokuseringen på ett enda tema – den gravida kroppen – blir mer av en inblick i arbetets process än vad de stora utställningarna på världens namnkunniga konsthallar och museer tillåter.

De broderade och på olika sätt manipulerade textiltrycken präglas framförallt av mildhet, och den blodröda gravida mannen med erigerat kön känns harmlös. Bilden har en logik som verkar helt naturlig i Bourgeois värld där fäder äts upp, mödrar blir spindlar, foster hjular inne i livmodern och mjölkstinna bröst sprutar aluminium.

Stora frågor tas upp på ett tillgängligt och småskaligt sätt i anspråkslösa material som tyg, tråd och glaspärlor. Kanske är det så att ett förlåtande lugn har lagt sig över detta särskilda konstnärskap.

På galleri Christian Larsen sätter Charlotte Gyllenhammar också det egna jaget, identitet och kvinnlighet i centrum, men med barnet som överföringsobjekt. Temat med upp-och-ner fortsätter, som vi tidigare fått se i allt från träd till ateljéer och kvinnor som samtidigt blir kjol och kön. I den här utställningen handlar det om psykologiska såväl som visuella motsättningar och dubbelheter: förvridna spegelbilder, röntgade kroppar och en videoprojicerad vuxen mot en barnfigur i lera.

Utställningens paraplybegrepp Deformation (att ändra formen hos något, att vanställa) i relation till bildens värld blir både precist och allmängiltigt. Resultatet blir mer splittrat än mångfacetterat och verken pekar åt olika håll både visuellt och innehållsmässigt, men hamnar också mitt i prick.

För mig är skulpturen Den minsta av oss en av höjdpunkterna. Två identiska små söta flickor i sjömansklänningar, stöpta i gips, dinglar sina ben över en kant. Söta tills man tittar närmare på barnen vars kala huvuden, blinda ögon, lama händer och alltför smala armar och ben ger associationer till sjukdom.

Skulpturerna förmedlar den gastkramande ångest man som vuxen kan drabbas av inför utsatta barn. Gyllenhammars barn blir en projektionsyta för alla de deformationer som livet medför och barnet är förstås lika mycket världens verkliga barn som det barn man fortfarande alltid är, också som vuxen.