Med kristallklar skärpa har Maria Friberg länge gett sig i kast med hur manliga stereotyper gestaltas. Genom enkla medel som att ta av kostymklädda män strumpor och skor, eller helt enkelt genom att förskjuta kamerans fokus från ansikte till mellangärde kastar Friberg omkull könsroller och visar samtidigt upp det sköna i det sårbara.
I sitt senaste verk Transmission har kropparna bytts mot bilar men människan är ändå högst närvarande. Filmen varar bara 3.48 minuter men vi hinner ändå bli överkörda av 12 bilar. Det vi möts av är nämligen bilarnas undersida som avtecknas mot en klarblå himmel allteftersom de långsamt kör över en ramp konstruerad av glas. En sant bilintresserad eller någon från verkstadsgolvet kanske kan identifiera de olika karosserna, men för de flesta av oss förblir de anonyma. Det som är kvar är gesten och det symboliska underifrånperspektivet.
Transmission är, liksom flera av Fribergs verk, en stillsam och estetiskt fulländad betraktelse utan någon berättelse som ramverk; vi släpps in mitt i handlingen, mitt i en scen. Manlig machismo som Friberg så ofta undersökt går inte förlorad här heller.
Men om bilens undersida är bilmekanikerns vardag och starkt förknippad med en manlig värld fylld av olja, smutsiga händer och muskler så är kamerans perspektiv under glaset förknippat med en helt annan man.
Friberg har filmat bilarna på samma sätt som Hans Namuth när han lade sig under en glasskiva för att porträttera konstnären Jackson Pollock i färd med att utföra sina abstrakta droppmålningar. Och återigen sluts Fribergs treenighet av könspolitik, konsthistoria och estetik.
Transmission är både välproducerad och intellektuellt tilltalande med den mängd associationer och jämförelser, historiska och teoretiska, som det väcker – även om det emotionellt undgår att fånga just mig. Om nu verket framstår som lite för snällt är det kanske för att det saknar sällskap och sammanhang, till exempel av de många bilar som gestaltats inom konsten och ofta genom ett manligt raster. Från franske Armans skulpturer av skrotade bilar eller Franzéns bilromantik till nedsmälta bildelar som hos Henrik Eriksson.
Mitt i den ekonomiska krisen där just bilindustrins kollaps är central och snart efter de havererade miljöförhandlingarna i Köpenhamn laddas bilens betydelse med ännu fler dimensioner. Ändå, på egen hand riskerar verket att bli en ensam pusselbit, men insatt i Fribergs hela verksamhet en logisk del där bilens symbolik får mening som ersättare för en manlig, kanske stympad och i varje fall omförhandlad potens.
