Urushi – japansk lackkonst är ett dyrbart och komplicerat hantverk med urgamla traditioner. Östasiatiska museets utställning av Nagatoshi Onishis verk innehåller konsthantverk av en kvalitet som sällan ses i Sverige.
Stora kärl och askar i rena former, sparsmakat och luftigt exponerade, lätta både i sitt uttryck och rent fysiskt. Stramt hållna färgskalor mestadels i rött och svart och en närmast total avsaknad av föreställande ytdekorer ger formen fritt spelrum och gör utställningen till en stillhetens triumf.
Lack utvinns ur trädsav och har länge använts för att tillverka bruksföremål. De tar lång tid att göra eftersom lackföremål byggs upp av många tunna lager lack som torkar långsamt. Normalt applicerar man lacken på en stomme av trä eller bambu, men Nagatoshi Onishi använder tyg eller polystyren som han sedan tar bort så att föremålen till slut helt igenom består av lack.
Vid en hastig anblick kan lack likna plast, men känslan som bor i det omsorgsfulla och tidskrävande hantverket skänker extra dimensioner av en närmast meditativ karaktär – egentligen otidsenligt i vår samtidskultur som i så hög grad är präglad av lönsamhetstänkande och slit- och slängmentalitet.
Nagatoshi Onishi verkar ha en avslappnad attityd till traditionerna. Flera föremål är till synes slarvigt gjorda där lacken på släta ytor applicerats med synliga penseldrag, och småfel fått vara kvar. Och utställningen visar en härligt kreativ kulturell mix, föremål med rötter i den japanska teceremonin visas jämsides med saker som bär starka influenser från 1900-talsformgivare som Tapio Wirkkala. Och på ett foto i utställningskatalogen där Nagatoshi Onishi står och arbetar har han en cigarett med en lång askpelare i mungipan. Det i en hantverksform där perfektionismen är total och man kan gå absolut hur långt som helst för att hitta dammfria tillverkningsmetoder.
Lackföremål är känsliga, och utställningen kräver en speciell luftfuktningsanläggning. För att dölja ljuden från denna spelas traditionell japansk musik. Det skulle vara spännande att varva den med 50–60-talsjazz, för det kan passa Nagatoshi Onishis uttryck väl – lite på samma sätt som wasabi förhöjer sushi.
Och förhoppningsvis får vi se mer av lack i framtiden, för Nagatoshi Onishi har sagt att han gärna tar emot studenter från Sverige till sin lackstudio i Japan.
På Nutida svenskt silver visar Erik Tidäng silverföremål som är vackert arbetade med en suverän känsla för kvalitet in i minsta detalj. Erik Tidäng är intresserad av övergivna platser och har bland annat besökt Tjernobyl. Han skriver i utställningstexten att han fascinerats av de samtidiga kontrasterna och likheterna mellan natur och teknik. Av naturens återtagande av gamla industrimiljöer och av likheterna i hur rörsystem och växter är konstruerade.
Och det syns i hur han bygger sina vaser. En del är hopfogade som rörsystem, andra liknar vass eller bambu i sin uppbyggnad. Några ljusstakar med raffinerat glättade kanter får hållfasthet genom att silverplåten bockats och delarna sitter ihop på ett sätt som liknar bladväxters uppbyggnad. De finurligt gjorda små vaserna får hysa små oansenliga gräslöksstrån, kål och persilja, och kompletteras med bilder på industrianläggningar.
På Konsthantverkarna visar Anna Berglund barockt svulstiga glasföremål. Fuskterriner i fattigmanssilver, och fotpallar på glasben klädda med minkpäls eller exklusivt tyg. Allra mest uppseendeväckande i all sin enkelhet är några glasskivor och återanvända svartmålade nysilverfat som dekorerats med skirt skarpa skärvor från krossade julgranskulor. Aggressivt vackra och säkert smärtsamma att rengöra.
