Katedraler flyter, föremål och kroppar svävar i luften, rum översvämmas. Världar rämnar och uppstår på nytt. Det är som om ebb och flod bestämde över tingens rörelse på Erik Olsons dukar. Hans måleri har utvecklats under sju decennier av febrilt skapande. En inblick i den händelserika processen ger retrospektiven på Waldemarsudde, där Olson uppmärksammas med en omfattande separatutställning.
Han föddes i Halmstad 1901 och växte upp i en sjömansfamilj. Naturens kraftspel och de fyra elementen härjar vanligtvis i hans temperamentsfulla måleri. Det är dock vatten som han ständigt återvänder till både som miljö och som energi. Det både föder och krossar det liv som finns i målningarna. Spärrad kust, Efter oss syndafloden, Drömmar och syner vid havet – redan titlarna avslöjar mycket. Men här finns även sökandet efter nya världar, bejakandet av erotiken och extasen samt en ständig lek med drömbilder.
Det är surrealismen som Olson främst förknippas med. Vägen dit var dock knappast spikrak. Innan vi kommer till de (emellanåt mot sitt eget bästa) bländande ljusfyllda sena verken på översta våningen visar utställningen hur konstnärens formspråk förändrades genom åren. Olson debuterade vid en amatörutställning i Halmstad 1919. Snart kom han i kontakt med GAN (Gösta Adrian Nilsson), som uppmuntrade honom till ett fortsatt skapande. Bland de tidiga målningarna finns Kosmos – ett av exemplen på hans beundran för GAN:s sätt att bygga ett bildrum på.
Tillsammans med brodern Axel och kusinen Waldemar Lorentzon ingick Erik Olson i Fernand Légers första elevkull på Académie Moderne i början av 20-talet. Han jobbade med sitt måleri, men utförde även uppdrag åt Léger, som behövde hjälp med att förstora upp sina skisser till stora oljor.
I Paris ställde Olson ut med den konkretistiska gruppen Cercle et Carrré. Hans intresse drogs däremot mer och mer mot det undermedvetna som en visionär drivkraft för skapande. 1929 ingår han i Halmstadgruppen som med tiden ger den svenska surrealismen ett karaktärsstarkt ansikte.
Det är lätt att följa hur Olson i de tidiga verken influeras av sina namnkunniga förebilder. Framöver sker dock en frigörelse från dessa inflytanden. Hans formspråk vidgas av kontraster och skälver stundom av kvick humor, som i den förbluffande aktuella Den borgerliga moralen i skriftestol från 1937.
Kvaliteten i hans bilder är inte alltid på topp. Den lysande färgen genererar inte nödvändigtvis en lysande konst. I Olsons måleri finns däremot och genomgående en osläcklig energi, en lust att ständigt på nytt tolka gamla myter, att riva ner och bygga upp fantasivärldar samt leva ut drömmen på samma sätt som verkligheten. Även en undergång är här mirakulöst livsbejakande.
