Utan att hemfalla åt etnisk mysticism skulle jag vilja hävda att det finns ett alldeles särskilt sorts svårmod som kan kallas slaviskt, med ursprung i östra Europas svåra och komplexa historia. En blandning av vemod och brutalitet, råhet och ömhet. Konstnären Ilya Kabakov talar om det ryska samhällets osannolika blandning av humor och terror. Den som i likhet med undertecknad färdats med buss på vitryska landsvägar, lyssnat till en ensam operasångerska på norra Europas längsta träpir i den polska badorten Sopot eller besökt ett slitet landsortsbibliotek utanför Narva, på gränsen mellan Estland och Ryssland, vet vad det är fråga om.

På platser som dessa känner man sig ofta stå i förbund med livets mest existentiella krafter, de som i andra miljöer och samhällen har en tendens att skylas över av högljudd kommersialism och putsad normalitet.

Kanske är detta slaviska svårmod ett temperament som håller på att gå ur tiden. I den danskfödde, numera Stockholmsbaserade fotografen Jens Olof Lastheins nya bok White Sea Black Sea, som samtidigt utkommer i Storbritannien och i USA, sväller dock fortfarande ett sådant tillstånd som ett hjärta mellan pärmarna.

Under mer än 20 år har Lasthein rest mellan två hav – det Vita och det Svarta – och genomkorsat de flesta av de länder som tidigare låg bakom den så kallade järn­ridån: Ryssland, Rumänien, Moldavien, Litauen, Vitryssland för att bara nämna några.

I bokens förord, som precis som fotografierna är späckat med målande detaljer från dessa resor, skriver Lasthein att han själv, född tre år efter att Berlinmuren byggdes, haft en uppväxt präglad av den skarpa gränsen mellan öst och väst. Ändå har han alltid haft en oidentifierbar känsla av hemkomst vid ankomsten till dessa östliga utposter.

Säkert är det den känslan som gjort att han lyckats komma så nära dem han avbildar att bilderna ibland känns som tagna ur ett kvalificerat fotografiskt familje­album. Och antagligen är denna hemkänsla betydelsefull också när det gäller den kontakt fotografen måste skapa med dem han avbildar, vare sig det handlar om en pojke med en fågel på axeln, en kvinna i trådbussen som upplåter sin oförställda blick, eller en gris som kastar ett getöga (om nu grisar kan göra det) rakt in i kameran.

Varje bild tycks rymma en kalejdoskopisk berättelse, mycket större än det ögonblick som skildras. Men det handlar inte bara om människorna (eller djuren) på bilderna utan också om den omgivande miljön. Tomma vänt­salar, övervuxna vägskyltar, en handfull gäss på marsch mot en katedral. Tillsammans reflekterar bildens alla olika beståndsdelar en värld sprängfylld av mänsklig ­erfarenhet. Allt är brukat, använt, fyllt av spår. Synliga avtryck och tecken som i sin påtaglighet bidrar till att skapa just den där tydliga hemkänslan.

Liksom i sin förra bok, med motiv från forna Jugoslavien, ”Moments in Between”, arbetar Lasthein också här med en panoramakamera, en sådan man brukar använda när man fotograferar landskap för att kunna låta blicken svepa över vidsträckta vyer. Här är det mera fråga om vardagliga scenerier, ofta med en humoristisk glimt, där olika människor agerar i förhållande till varandra.

Allt är så väl gestaltat att man som betraktare känner sig stå där mitt ibland dem. Varje gång man slår upp boken är det som att sugas direkt in i en film. Det finns en sådan närvarokänsla att man blir nästan knockad.

Säkert har det också med den suveräna ljusbehandlingen att göra. Lasthein har en förmåga att utnyttja de sena eftermiddagarnas varma släpljus för att vidga bilden och skapa en överväldigande känsla av rymd som sträcker sig långt utöver den trånga boksidan.

Formgivaren Patric Leo har på ett suveränt sätt känt av kraften i bildernas förmenta vardaglighet och skapat ett verk som lyckas förena det storslagna med en stark känsla av intimitet.

Var går gränserna idag efter ­Europas omvandling? Ingenting kan längre tas för givet. Mellan öst och väst har det uppstått ett sorts ingenmansland som har många namn. Jens Olof Lastheins fotografier befinner sig mitt i den brytpunkten. De fångar en samhällelig förvandling i flykten och spänner bågen mot en okänd framtid.

Jens Olof Lastheins utställning ”White Sea Black Sea” visas på Kulturhuset, Stockholm tom 18/5.