”Att uppmuntra en viss mildhet gentemot sig själv hör till mitt budskap.” Det är inte ofta man hör en samtida konstnär formulera sig om sina avsikter i sådana ordalag. Konsten som en strävan efter helande och försoning är en tanke som är mycket frånvarande i samtiden.

Om Pipilotti Rists konst har en subversiv sida så återfinner jag den framför allt i hennes tro på skönheten som en väg att återupprätta ett förlorat sammanhang, ett samband. Men en sådan harmoni har inget värde om man inte samtidigt känner vad som övervunnits, om inte ambivalensen, sorgen och såret också finns närvarande. I konsten kan det aldrig handla om slutgiltiga lösningar.

Redan när skjutdörren in till utställningsrummen glider åt sidan slås en ton an. Från en flera meter lång almgren som hänger i taket svävar i osynliga trådar genomskinliga plastförpackningar som omärkligt vrider sig i det svaga luftdraget. Dessa kroppslösa ­föremål kastar på ena sidan markerade skuggor, medan eteriska ljusreflexer tänds och glider iväg över väggar och tak.

Lite längre fram är det som om denna ömkliga sammanfogning av industriellt avfall och amputerad natur får en kommentar i en videoloop betitlad Kleines ­Vorstadthirn. Vi ser egentligen bara en mun, en del av ett ansikte, och i bakgrunden brottstycken av ett landskap som glider förbi under en bilresa. Pipilotti Rists röst talar om den svåruppnådda tvåsamhet som människan eftersträvar. Men hon säger också ”Jag försöker passa in mig själv i naturens system”, och det blir till en formulering av den omöjliga dröm som driver hennes konstnärskap.

I Deine Raumkapsel förefaller dock klyvnaden oöverstiglig. I en stor trälåda på hjul ser vi ned i en ostädad interiör i dockskåpsformat: den obäddade sängen, en korgstol, en spegel, på golvet en halväten pizza och några utslängda böcker och tidningar. Men plötsligt tar golvplankorna slut och på andra sidan skjuter en jättelik måne in sin döda, kratertäckta yta i rummet, omgiven av himlavalvets oändlighet.

Det är lite som i vissa målningar av Dick Bengtsson, där ett kosmiskt mörker helt oförmedlat bryter upp all trygg vardaglighet. Ändå hålls denna oförenlighet samman av den stadiga lådan, och den blir hanterbar genom själva miniatyrformatet.

I Sip My Ocean är dubbel­heten rumsligt gestaltad på ett annat sätt. Vi träder in i ett rum helt i blått, där musiken består av en tolkning av Anders Guggisberg och Pipilotti Rist av Chris Isaacs Wicked Game. På de motstående sidorna av ett hörn projiceras två videor så att de två halvorna hela tiden speglar varandra. Denna tvesyn formar sig därigenom till en oavlåtlig följd av lätt psykedeliska Rorschachbilder bestående av havs- och vattensyner, ibland lätt avläsbara, ibland helt abstrakta. Men spegelbilderna sammanfaller aldrig, hörnets axiala snitt är obevekligt. Ändå förmedlas en paradoxal frid, som dock bryts av sångtextens gälla ”No, I don‘t want to fall in love.”

När man träder ned i undervåningen är det däremot som om man stigit ned i en djup tjärn, och plötsligt är man på en plats där allt är försonat, som om man redan vore död men ändå levde. Rummet är nedsläckt, men det finns egentligen ingenting hotfullt över denna plats. Anders Guggisbergs musik förmedlar ett nästan vaggande, milt vemod. På väggarna avtecknar sig blågrönt böljande, uppåtstigande former.

Rummets pelare sträcker sig uppåt som frodiga vattenväxters stänglar – eller kanske just pelare i en sjunken katedral. I mitten utbreder sig två mångfärgade sandrevlar uppbyggda av olikfärgade heltäckningsmattor. Sträcker vi ut oss där kan vi till sist blicka upp mot ytan, mot ljuset: på två pölformade skärmar som hänger ned från taket projiceras två video­slingor som i lätt flackande belysning bland annat visar virvlande röda löv, en kvinna som går längs en solbelyst kaj eller svävande rör sig under vatten.

Trots att det är en undervattensvärld som manas fram blir detta verk ett slags hymn till det elementära och jordiska som även ­titeln anspelar på: Gravity, Be My Friend. Och det har onekligen en verkan, man överlämnar sig gärna åt denna tyngdkraft. Jag kan inte se annat än att Pipilotti Rist här har lyckats i sin föresats att ”hos betraktarna framkalla en med­vetenhet, en slags mildhet gentemot sig själva och en relativisering av deras personliga problem.”