Sarracenia – flugtrumpetväxter med en svag doft av honung. Napenthes – kannrankor med bägarformade blad och hala innerväggar som fallgrop. Dionaea muscipula – Venus flugfälla från ett släkte sileshårsväxter med taggförsedda blad, som vid beröring snabbt fälls ihop och håller fast bytet.
De är förföriskt vackra och farligt glupska, de köttätande växterna. Nektardofter och färger är ett lockbete. Smådjur på jakt efter mat uppslukas för att själva bli föda.
Linné beskrev dessa trotsiga växtarter i Hortus Cliffortianus. De närde Edgar Allan Poes och Charles Baudelaires mörka drömmar. När John Wydham slog igenom med debutromanen The Day of the Triffids, 1951 (skräckklassiker, första gången filmatiserad 1962), hade de fantasieggande formerna hos arten Dionaea varit en förebild för hans dödsbringade plantor.
Nepenthes laughing är Tuija Lindströms första separatutställning på Angelika Knäpper Gallery. Ett par äldre fotoverk, med bland annat Maria från genombrottssviten Kvinnorna vid Tjursjön, utgör relevanta referensramar.
Huvudvikten ligger dock vid nya, närgångna fotostudier av köttätande växter. Bilderna är framtagna med hjälp av en rörlig skanner och därefter bearbetade digitalt. Botanik och skräckromantik blir som ett dubbelraster. De väldiga formaten gör starkt intryck. I dessa extrema, genomlysta förstoringar upphävs skillnaden mellan det inre och det yttre.
Plantorna avbildas var och en svävande mot en kliniskt vit bakgrund. Den totala isoleringen är här inte bara ett visuellt grepp som låter varje detalj framträda med närmast kirurgisk skärpa, utan förvandlas till en stämning. Tystnaden ligger tät över de glupska bladen, som om de förberedde sig för anfall eller försvar. Varje växt är både exponerad och helt innesluten i sina hemligheter. Den bländvita omgivningen påminner om ett dissektionsbord. Skannern letar sig in i plantornas materia som om den gick in under huden och grävde i växternas kött och blod. Ljuset mejslar ut arabeskmönster i varje blad och stjälk. Det är en frossa för ögat när kameran dissekerar naturens oslagbara uppfinningsrikedom.
I dessa fantasieggande växtformer ruvar en gäckande dubbelhet. Förförelsen är en del av förintelsen. Här finns en erotisk laddning av samma karaktär som i Georgia O’Keeffes gigantiska närbilder av blomster och snäckor. Tuija Lindströms fotosvit frilägger naturens eget formspråk för liv och död. Det är skrämmande vackert.
