Irländska Siobhán Hapaskas vackra och märkliga skulpturer på Andréhn-Schiptjenko balanserar mellan industriell exakthet och organiska former. Ibland är de gåtfulla, som Snow seared, där en böljande konstruktion klädd i stickat ylle reser sig över betraktaren och tar spjärn mot en vinkelrät trästruktur försedd med blankpolerade metallhöljen. Där formen böjer sig ligger blanka kokosnötter, och längs med hela sträckningen hänger stiliserade snöflingor. Verkets många associationer gör det svårtydbart, utan att helheten går förlorad.
Verket Downfall är tydligare. Ett dött olivträd hänger vertikalt i rummet. Under trädkronan och rötterna fångar två plattformar upp grenverkets löv och den jord som en gång omslöt rotsystemet. Olivträdet associerar både till fredsduvan och till olivens funktion i Medelhavsländernas ekonomi. I bägge fallen ser det ju rätt mörkt ut. Men det är inte det tydliga symbolvärdet som bär verket. Precis som i Snow seared är det exaktheten som övertygar.
Hapaskas verk utstrålar den sorts oförklarlig självklarhet som kännetecknar en del riktigt bra konst. Bäst är de när de glider mellan det begripliga och det obegripliga. I The world at daybreak bär ett antal stålbalkar en ohelig allians mellan ombyggda kassaskåp och mossa(!). Konstruktionen kan ses både som en abstrakt skulptur och en modell av ett sagolandskap, där betraktaren kan släppa sin fantasi fri.
Även på Färgfabriken möter en hybrid mellan skulptur och arkitektur. Den kroatiska-österrikiska konstnärsgruppen Numen/For Use har använt inte mindre är tre mil genomskinlig tejp för skapa verket som upptar den stora salen.
Den ihåliga konstruktionen sträcker sig som en spindelväv högt mellan lokalens pelare och skulle kunna vara en scenografi till en alienfilm, en association som förstärks när man ser människor klättra runt inne i de halvt genomskinliga rören. Men tankarna går också till femtiotalets lekskulpturer; en plastig jättevariant av Egon Möller-Nielsens klassiker Tufsen i Humlegården. Min fyraåriga testpilot är mycket nöjd och klättrar ytterst ovilligt ut ur ut- och ingångshålet, där en liten kö bildats. Tejp är ett starkare material än vad jag trott, men inte starkare än att högst fem vuxna kan vara inne i verket samtidigt.
Bara halva verket är klätterbart. Den bortre delen tjänar närmast till att redovisa konstruktionen. Här kan man följa hur tejpbanden löper ömsom horisontalt och vertikalt och liksom armerar varandra. Därpå lindas allt i ännu mer tejp tills ett tåligt rör har åstadkommits.
Att personerna bakom Numen/ For Use (Sven Jonke, Christoph Katzler och Nikola Radeljkovic) är industridesigners förklarar delvis materialexperimenterandet. Men i valet av tejp finns också en ekonomisk aspekt. Under de senaste decennierna har många sökt sig mot billiga material för att kunna utvinna så mycket konst, design eller arkitektur som möjligt av en begränsad budget.
De ekonomiska villkoren för Siobhán Hapaska är helt annorlunda, vars unika objekt vänder sig till en annan marknad än Tejp. Det avspeglar sig också i prisbilden: Hapaskas verk kostar runt en halv miljon.
Samtidigt skall man akta sig för att göra en dikotomi mellan den barnvänliga konstruktionen på Färgfabriken och de samlarvänliga dyrgriparna på Andréhn-Schiptjenko. Inte minst som Tejp bygger på en informell ekonomi av volontärer för att kunna bli till. Utställningarna är snarare lyckade yttringar av två vitt skilda tendenser. Missa ingen av dem.
