Det är lika bra att låta bli. Att låsa in Tobias Bernstrups skapande i en konstnärlig genre eller estetisk definition är hopplöst – och onödigt. Hans konst är svårbestämd, lika inåtvänd som utåtriktad, både visuell och akustisk. Den är som en tändsticka som antänder fantasin.

Bernstrup rör sig på olika scener. Känd inom musikvärlden och på fetischklubbar skapar han performanceföreställningar, gör filmer, dräkter, skulpturer och konstruerar virtuella världar. Och han gör också något så traditionellt som att teckna och måla.

Retrospektiven Sing my body electric på Uppsala konstmuseum visar denna mångsidighet trots att det är relativt glest mellan verken i utställningssalarna. Befriande glest! De enskilda skapelserna får chansen att komma till sin rätt. En röd tråd finns ändå där. En apokalyptisk stämning förtätar luften och binder varje del till en gåtfull helhet. De visuella intrycken förstärks av suggestiva ljudeffekter.

I ett av rummen surrar en gigantisk fläkt. Den illgröna belysningen skapar en kuslig atmosfär för den skulptur som är en avgjutning av konstnären själv i en performancedräkt. Den androgyna gestalten, en postmodern Tintomara, iklädd silverskimrande korsett, vinglar i sina högklackade skor på en hög sockel och blickar framåt över besökarnas huvud. Övertydligt ifrågasätts här bestämda uppfattningar om kön och markeras rätten till egen identitet.

I en annan sal visas Bernstrups skisser i stora format till de kostymer som han använder sig i sina performanceverk. Bernstrups digitala alter ego, hans avatar, förekommer ofta både i hans animerade och interaktiva verk. Källorna till hans skapande finns huvudsakligen i science fiction, film noir och dataspel.

Videon Mantis City är ett av utställningens mest hypnotiserande verk. En magnifik skyline tycks ha hela jorden som sitt fundament. Arkitekturmodellen är i själva verket baserad på stadsdelen Pudong i Shanghai. Gråheten slickar i sig detaljerna och utplånar dem. Detta öde land är en arena där två gigantiska bönsyrsor provocerar varandra under en lek som förvandlas till kamp på liv och död. Människan, om hon fortfarande finns, syns inte. Är stridsrustade robotar och känsloimmuna androider förutsättningen för mänsklighetens överlevnad eller undergång? Leder högteknologin och den artificiella verkligheten till civilisationens framgång eller fall?

Rumsinstallationen HOPE är Bernstrups nyaste verk. Den väldiga konstruktionen är en anspelning på amerikanen Robert Indianas ordskulpturer som LOVE och EAT. Det är med bråte och skrot som Bernstrup diktar om hopp. Hans visionära arkitektur är inte så mycket en byggnad som en ansamling av förtröstan. Hoppet är som solen. Den försvinner aldrig från oss. Det är bara jorden som vänder sig runt i rymden.