Damien Hirst framför två målningar ur sviten No love lost. Han valde själv att presentera den i Wallace Collections klassiska miljö i stället för på vita galleriväggar.
Billie Scheepers
När Fan blir gammal blir han religiös, lyder ordspråket. Fan skulle i det här fallet kunna vara Damien Hirst, engelsk konsts megastjärna och provokative enfant terrible. Och religionen han omvänt sig till är Måleriet – med stort M. På Wallace Collection, Londons mest välskötta konstmuseum, intimt och vänligt, visar den tidigare så konceptuelle Hirst, från en generation som i allmänhet varit skeptisk eller direkt fientlig mot måleriet, en serie om 25 blå målningar. Det sker i anslutning till museets egna samlingar, med Poussins berömda Dans till Tidens musik väl inom synhåll.
De blå målningarna varierar Hirsts motiv framför alla andra: det mänskliga kraniet (diamantskallen For the love of God från 2007). Men de visar också blommor, fjärilar och frukter, tillsammans med enstaka moderna ting, en cigarett, en askkopp, ett armbandsur. Temat i målningarna är flyktighet och förgängelse; de knyter an till barockens vanitas-stilleben och gör det så omedelbart att man frågar sig om utställningen bör uppfattas som ironi eller pastisch.
Men umgås man en stund med Damien Hirsts sensuella variationer av färgen blått är det uppenbart att de är gjorda med uppriktig kärlek, till måleriets hantverk men också till en väsentlig tradition inom det. För att fortsätta min inledande liknelse är det som om Hirst nu till sist krupit till korset och bekänt sig till ett måleri som vill framhäva sitt beroende av konstnärliga fäder istället för att chockera med det extrema och nya. Fäderna i hans fall är barockmålarna Velazquez, Zurbarán och Rembrandt, kanske också Cézanne med sina märkliga stilleben av kranier mot svart bakgrund.
Den allra närmaste fadersfiguren är givetvis Francis Bacon – en konstnär Hirst i en intervju berättar att han av stolthet och blyghet aldrig vågade tala med. De 25 målningarna är något av en postum hyllning till Bacon och hans målningar av ensamma kroppar, provisoriska ramverk och slutna rum.
Det som kanske fortfarande är provokativt hos Hirst – förutom förstås hans oväntade omvändning till måleriet – är titeln på utställningen: No Love Lost. Den går att läsa som konstnärens självsäkra påstående att hans kärlek till måleriet faktiskt är besvarad: av mediet självt.
Och utan tvekan är den det. De blå målningarna är gjorda med både omsorg och lätthet, en elegans långt från strängheten och inåtvändheten i mycket av modernismens stillebenmåleri. Hirst ansluter sig istället till en dekorativ ådra i den engelska konsten; här finns trots allt mycket litet av det oroande våldet hos Bacon.
Det som gör detta måleri stort – att det dröjer kvar i sinnet när man lämnat det – är ändå inte självklarheten och skönheten i det. Det är Hirsts gestaltning av rummet. Det finns en tydlig linje från de blå målningarna bakåt i tiden till hans containers med konserverade djur och deras spel med kultföremålet, hejdad tid och spöklik inneslutenhet.
I de nya målningarna, också ett slags containers, skapar Hirst en serie luftiga fängelser för blicken. Här finns den lockande och gäckande kombinationen av kroppsligt och okroppsligt, frihet och finalitet. Liksom i vissa barockstilleben svävar Hirsts dödskallar i en rymd utan slut. Det är en värld utan Gud – utan alla fixerade värden, där replipunkterna till sist bara är målarens prickar och linjer av färg: ett kranium som blir levande tack vare målarens hand.
