Vårens vågade satsning på Nationalmuseum ställer äldre tiders dygd och frigjordhet i kontrast till vår tids normkritik och genusteori. Där finns en analogi mellan gårdagens dygd och dagens som jag undrar om den varit helt medveten från museets sida.

Sällan har jag blivit så styrd i mitt seende någon gång som under pressvisningen. Det ”rätta sättet” att förstå och betrakta den nakna kvinnokroppen är utifrån teorin om den manliga blicken och konstruktionen av kön.

Jag hoppas innerligt att konstpedagogerna förmår lägga undan pekpinnarna och ge betraktarna – såväl män som kvinnor – en skamlös chans att njuta av sinnligheten. Det går inte att styra betraktarnas seende!

Annars är det just mötet mellan en äldre konst och den samtida kritiska konsten som är mest givande. Det har hörts syrliga kommentarer om att Nationalmuseum efter publikfloppen Härskarkonst nu kan räkna med ett kassaflöde. Sex säljer som bekant.

Men rumpor, penisar och bröst i konsten är bara de synliga tecknen på uppfattningar som härskar i det fördolda, vilket är det innehåll som utställningen egentligen vill lyfta fram. Jag tycker att museet har lyckas väl i katalogen som är alldeles utmärkt, men i utställningen blir det lite för mycket av det goda.

Här visas omkring 200 konstverk från museets samlingar kompletterat med inlån från bland annat Kungliga biblioteket. En något mer sparsmakad hängning hade troligtvis varit mer effektfull.

Skillnaden mellan pornografiska bilder för privat bruk och sedelärande konst i offentliga sammanhang, som beskrivs i katalogen, hade också kunnat markeras i utställningen. Nu blir liksom allting lika publikt.

Det finns en problematik som inte är helt lätt att kringgå. Å ena sidan, att gå från kön till kön blir lite grann som för den tragiske huvudpersonen i tv-serien Gynekologen i Askim: det är inte särskilt upphetsande i längden.

Å andra sidan, när utställningen lyfter in konstverk som inte alls har med saken att göra utan bara associativt kan knytas till temat uppstår ofrivilliga meningsförskjutningar.

Här drar tolkningarna åt det moraliserande hållet. När staden och det offentliga rummet med sina lockelser beskrivs förvandlas den stackars teaterdirektören Gustav ”Frippe” Fredriksson till en potentiell sexköpare där han står på gatan utanför sin teater.

En dam frågade upprört en av vakterna: ”Vad är det för snuskigt i den här?”, och pekade på Sixten Haages torrnålsgravyr Midsommardag som föreställer en folktom gata. Det är nog oundvikligt att sådana krockar sker då utställningen har ambitionen att avtäcka spelet i det fördolda.

Jag blir inte riktigt klok på varför Julius Kronbergs Jaktnymf väckte så stor skandal i sin samtid när andra äldre verk, med minst lika utmanande motiv, inte gjorde det. Hade det verkligen med realismen och den solbelysta gläntan att göra som brukar framhållas? Jag tror snarare att det beror på att Kronberg lekte med betraktaren och gjorde honom eller henne delaktig i njutningen.

Lars Nilssons videoinstallation ”Vid mitten av min levnadsbana fann jag mig i en mörk skog” framstår i mötet med Kronberg som en parafras. Fast där man kan föreställa sig att Kronbergs nymf smeker sig själv genom betraktarens blickar gör Nilssons det rent handgripligen. Hon behöver inte betraktaren för att tillfredsställa sig själv och verkar heller inte medveten om att hon är sedd. Det är en autoerotik som är lika uteslutande som den är påträngande.

Anledningen till att jag har svårt för begreppet ”den manliga blicken” är att jag är kvinna och också har en blick. Filmteoretikern Laura Mulvey som på 1970-talet utvecklade teorin om den manliga blicken har även problematiserat kvinnans lust inför motivet. Fast då utifrån tanken att kvinnan blir ett slags visuell transvestit. Det är ett underligt sätt att resonera. Som kvinna har jag inga som helst problem att uppskatta sensualiteten i en kvinnas kropp.

Lusten att ta i något, smeka med handen över en kurva, är nära förknippat med den estetiska uppskattningen av konst. Det är ögats sinnliga njutning som inte har med betvingande och objektiverande av motivet att göra. I det avseendet är den samtida konsten i utställningen helt osinnlig i jämförelse med den äldre.