Salvador Dalí, Narcissus metamorfos, 1937.
De smältande urtavlorna och minutiöst målade klippsprången till trots – att oreserverat bekänna sin kärlek till Salvador Dalí är omöjligt. Hans flirt med fascismen i en tid då Spanien, och snart hela Europa, stod i brand har gett honom en plats i konsthistoriens giftskåp.
Dalí drogs inte in i grumliga politiska kretsar av ungdomligt oförstånd och det går därför inte att släta över hans vurm för feodala system och monarkiska strukturer. Till detta kan läggas gratulationerna till Franco som inte bättrar på hans image.
I den storslagna målningen Wilhelm Tells gåta dristade sig Dali att stoppa in ett oheroiskt porträtt av Lenin. Tilltaget ledde till uteslutning ur surrealistgruppen där flera av medlemmarna var genomsyrade antidemokrater. Men av någon anledning har konstvärlden haft större fördragsamhet med konstnärer som hejat på Lenin och Stalin än på general Franco.
I vilken utsträckning kan likhetstecken sättas mellan verk och upphovsman? Pendeln slår fram och tillbaka. Under förra århundradets New criticism hävdade litteraturvetare att en text klarar sig på egna meriter, utan draghjälp av kletigt biografiskt stoff. En liknande inställning fanns hos de konstkritiker som hellre gjorde gestaltpsykologiska analyser än solkade ned det autonoma konstverket med kunskaper utanför bilden.
Men den som vill tränga in i Dalís konstnärskap gör ändå bäst i att gå i clinch med det personliga och sentimentala. Moderna museet visar att Dalí inte bara är det han målat. Han spelar med hela sin personlighet, han är performativ, för att tala kuratorprosa. I rollen som scenograf, skådespelare och skruvad mustaschbärare sträcker sig hans konstnärskap långt utanför verkets ramar. Följaktligen går det inte att förstå Dalís utagerande reklaminslag för brustabletten Alka-Seltzer om man inte vet att han vid samma tid bodde i penningkarusellens USA.
Med sin utställning fronderar Moderna mot synen på Dalí som politiskt svin. De besvärande ideologiska aspekterna har tonats ned till förmån för en entusiastisk nyläsning. Dalí hårdlanseras som föregångare till den nya konstnärsroll som inleddes med Andy Warhol och senare axlades av Jeff Koons. De tre utnyttjar den massmediala retoriken på ett lika självklart som oblygt sätt. Här finns en länk till Expedition Robinson där strategen Pål Hollender skapade sig en medial plattform. Dalí och hans disciplar gör de vulgära varianterna av masskulturen till konst.
Den hajpade italienske konstnären Francesco Vezzoli (född 1971) är utställningens wild card och allt tyder på att det blir eko internationellt, något som inte varit lika självklart om Moderna satsat på en traditionell soloshow.
Vezzoli iscensätter sitt bidrag som en teaterridå i rött och guld täckt med metallbroderade laserutskrifter av divor, däribland furstendömet Monacos kuttersmycke, kändisprinsessan Caroline. Där man förväntat sig en kritisk genomlysning av beläten och glamour har Vezzoli kapitulerat och solar sig skamlöst i stjärnornas glans. Han vill förgylla dem, inte komma åt dem.
I en omtolkning av den sexuellt avancerade filmen Caligula lånar Vezzoli ut sig till excesser tillsammans med modeller och superstars. I motsats till Dalís stundtals finstilta bidrag inom tv, film och reklam har Vezzoli tappat proportionerna. Hans fondvägg formar sig till en överdrivet stor narrspegel för Dalí, vars sena verk framstår som mer groteska än vad de är.
Pr-geniet Vezzoli lindar medierna kring sitt lillfinger, men med sina ibland väl triviala övningar har han långt kvar till Dalís brio. Ändå gör Moderna museet rätt som på ett överraskande sätt sammanför två temperament och konstnärskap. Ett museum ska producera nytt intellektuellt kapital och inte alltid köra på i monografiska hjulspår.
