1968. Pragvåren, studentkravallerna i Paris, Martin Luther King sköts ihjäl och Valerie Solana sköt på Andy Warhol, Vietnamkriget, Apolloraketen, Grupp åtta bildas och Palle Nielsens ”Modellen” uppfördes på Moderna museet. En turbulent tid och ett mytomspunnet konstprojekt är utgångspunkten för ”Samhället utan egenskaper” på Tensta konsthall.

Det är lätt att bli nostalgisk över en period när man kämpade för något gemensamt i samhället liksom i konsten: mot Vietnamkriget, för lönearbetarnas rättigheter, mot kvinnornas dubbelarbete, för barnens frihet. Utställningen frågar vad som händer i ett samhälle som slutar sträva efter gemensamma modeller. Med andra ord vad som händer om vi slutar tro på en bättre framtid – och frågan ställs utifrån nuet med utblickar mot sjuttiotalets konst och idévärld.

Det här är dock inte ett tillfälle för nostalgiskt dagdrömmande. Vi får snabbt en kalldusch genom ett väl valt dokumentärt material, allt från böcker och pamfletter om den tidens institutionaliserade rashygien till artiklar om dagens apatiska barn.

Det är naturligtvis ingen slump att Modellen kunde genomföras just då, 1968, eller att vi nu är beredda att återvända till det sena 60-talet och 70-talets konst och politik. Det är som att det kokar kring det långa sjuttiotalet. Vi behöver komma tillbaka, få veta och förstå denna tid som format vårt nu.

De få dagarna med ”Modellen” på Moderna museet är så mytomspunna att det är svårt att inte höra nostalgin i rösten hos dem som fick vara där och uppleva. Vi andra känner igen bilderna. Så härligt och befriat det ser ut i filmen när barnen hoppar i ett hav av skumkuddar, målar med tjock, kletig färg som säkert kunde förstöra kläder och skor och vara lite giftig om man råkade smaka. Barn i olika åldrar sågar, snickrar och spelar skivor tillsammans.

Gränser löstes upp mellan lek, konstnärlig kreativitet, pedagogisk forskning och kritik mot institutionens ramar. Åtminstone så länge det varade – vilket på grund av säkerhetsskäl inte var särskilt länge. Själv kan jag inte befria ifrån mig förälderns oroliga blick för att något närsomhelst ser ut att kunna gå riktigt snett.

Barnen går som en röd tråd igenom utställningen och håller ihop tidsperspektivet nu och då. Sture Johanneson, konstnär och själv barnhusbarn under 40- talet, lämnar ingen oberörd med sina foton ”Snitt i skrevet” som vittnar om en människosyn där klass, ras eller sexuell tillhörighet kunde leda till tvångssterilisering. I Sverige, tills alldeles nyligen. Detta förment fria samhälle där varken kropp eller ord var helt fria alla gånger.

Vi påminns om hur Bo Cavefors bokförlag gick i konkurs och hotades med åtal i Tyskland därför att Meinhofs rättegångstal publicerades och hur Sture och Charlotte Johannesons utställning om densamma stängdes ner.

Ane Hjort Guttu undersöker vad frihet är i ett välmående samhälle genom en liten skolpojkes upprop för att man måste tänka kritiska tankar inför lärarens påbud att läsa högt tillsammans – inte bara hänga med oreflekterat. I Sharon Lockharts video ”Podwórka”, gårdsplan, 2009 gör barnen vad barn alltid har gjort, leker med det som finns tillgängligt. I det här fallet långt ifrån lekplatser med pedagogiska finesser, med skiten på gatan i nedslitna kvarter och industriområden. Men det som är tragiskt är inte leken som barn hänger sig åt var som helst med vad som helst. Det är det djupa gapet mellan olika delar av Europa, mellan barnen i den utarmade polska stadsdelen och den åttaårige pojken i det välmående Norge.

Utställningen är som en tankeström av texter, bilder, minnen och fakta. Då och nu knyts ihop av valda historiska delar som passar just nu eller kuratorn Lars Bang Larsens blick. Mycket finns med, annat hoppas över, som kvinnorörelsens kamp – även för barnets mänskliga rättigheter. Men utställningen väcker viktiga frågor och kanske är det dags att återigen börja tro på en bättre framtid.