Lee Lozano är förmodligen en av 1960-talets mest radikala konstnärer – helt ovillig att kompromissa vare sig med sin konst eller sitt liv, och ofta utan att skilja dem åt. Hennes konceptuella verk handlar just om livet, och det allra sista, Drop Out Piece, ledde henne från New York, och ut från den vitala konstscenen. Ett dramatiskt och för konstnären synnerligen smärtsamt farväl utan återseende.
I sin verksamhet var Lozano övertygad om att det personliga är politiskt flera år innan kvinnorörelsen gjort detta till sitt mantra. Hennes tidiga teckningsskämt på bekostnad av reklamens varumärkning av sexualitet sjuder av ilska, i ett citat säger hon: ”Jag är inte arg på någon eller något men jag är rasande.” Behovet av att hitta en plats för den kvinnliga konstnären i ett manssamhälle präglat av stränga könsroller går förmodligen inte att underskatta.
I mötet med Lee Lozanos många versioner av en vagina dentata i form av en hånflinande mun är det svårt att låta bli att se hennes arbeten genom det raster av kroppsorienterad konst som till exempel Tracy Emin eller Sarah Lucas producerade cirka 30 år senare.
Men innan man drabbas av matthet inför alla kroppsorgan och könsord måste hennes verk ses i relation till tiden. Hennes konst kom flera år innan kroppen blev ett mer vanligt verktyg i performancekonsten, och Judy Chicago dukade till exempel upp de kvinnliga könsorganen i sitt berömda Dinner Party först 1974. Lozano var kaxig, modig och högljudd och hon tog konsten på allra största allvar.
På Moderna museet får vi ta del av en kort men oerhört intensiv resa som endast varade i dryga tio år. Vi får följa utvecklingen från de aggressiva teckningarna som värjer sig mot ett samhälle präglat av en kommersialiserad sexualitet, till sexualiteten sublimerad till en smältdegel av industriella material och förföriska penseldrag mot slutet av årtiondet.
Precis som i surrealismen blir eros och maskinen ett också hos Lozano. Det som verkligen fascinerar i den här utställningen är hennes konceptuella arbeten. I dessa instruktioner, skrivna med bläckpenna på papper och riktade till henne själv som ett slags dagboksanteckningar, prövar Lozano både konstens och sina egna mänskliga och sociala gränser.
För första gången introduceras nu Lee Lozano i stor skala i Skandinavien och frågan är förstås om denna förbisedda och delvis bortglömda konst är bra. Kanske kan man tycka att fenomenet Lozano med sin självvalda sorti är mer fascinerande än de enskilda delarna av konstnärskapet. För visst finns det svackor. Den explosiva kraften från teckningarna blir till exempel i serien med målningar av penisar i mer eller mindre sorgliga tillstånd lika dämpad som de bruna färgtonerna är dova.
Men hur det än är med den ibland ojämna kvaliteten så består radikaliteten. Lee Lozano var fientligt inställd till konstens kommersialisering, principerna var viktigare än all personlig framgång. Hon förnekade egots förhärligande, något som i dagens personkultsjagande konstklimat framstår som minst sagt uppfriskande.
Med en ytterst välproducerad utställning och katalog bjuder Moderna oss på en viktig pusselbit. Helt enkelt en brygga mellan 50-talets strikta könsroller, som vi ser dem genom tv-serien Mad Men, och kvinnorörelsen – som Lozano på många sätt förebådade men aldrig deltog i.
Det som chockerar allra mest är att ilskan och behovet av kompromisslöshet fortfarande har aktualitet närmare ett halvt sekel senare. För första gången på nio år ägnas Modernas stora sal åt en kvinnlig konstnär – förhoppningsvis går vi en mer jämlik framtid till mötes.
