Belyst av ljuskäglorna från två strålkastare står den inramad av mörkret. Svärtan både innesluter och utesluter den på en gång. Den kubistiska stolen! Otto G Carlsund målade den 1926 i Paris.

Introducerad av konstnärskollegan GAN var Carlsund en av Fernand Légers favoritelever vid Académie Moderne. Cirkus och Chaplins farser på bio var på mode. Léger drog med sina elever dit. På Cirque Medrano fascinerades Carlsund av ett akrobatiskt nummer som den världsberömde clownen Albert Fratellini utförde på en stol. På hans målning tronar stolen som dårskapens guldbruna stege som i rampljuset sträcker sig mot den svarta rymden.

Lèéger var hänförd och köpte målningen. 1948 beställde han hos Henry Miller en text till en bildsvit med cirkusmotiv. Resultatet blev den mästerliga fabeln Leendet vid stegens fot. Carlsunds målning var vid den tiden fortfarande i Légers ägo. Hade Miller sett den?

Mycket har redan sagts och skrivits om Carlsund som är en av den svenska modernismens portalfigurer. Anders Wahlgren, som nu är utställningskommissarie på Liljevalchs, är sedan tidigare väl insatt i ämnet. 1984 gjorde han en tv-dokumentär om Carlsund. 2004 medverkade han vid arbetet med Carlsundsutställningen på Mjellby konstmuseum.

På Liljevalchs visas en imponerande retrospektiv med över 200 verk – målningar, teckningar, skisser och kollage. Dokumentära ljudupptagningar, filmer samt rikt arkivmaterial från Carlsundsarkivet säkerställer en gedigen kulturhistorisk kontext. Carlsunds verksamhet presenteras ur flera olika perspektiv. Konstnär, teoretiker, formgivare, reklammakare och konstkritiker – alla dessa roller var hans.

Hos Léger lärde sig Carlsund formdisciplin och komposition. Hans stilexperiment från denna period sammanfattas väl i den lilla stafflimålningen Lokomobilen (1924). Italiensk 1400-talsnaivism reinkarneras här i maskinkubism. Den knallblåa Bugattin i Liljevalchs stora sal är samtidigt en påkostad påminnelse om Carlsunds fascination för teknik och sportbilar.

Vid ­slutet av 20-talet närmade sig Carlsund alltmer Ozenfants och Le Corbusiers detaljfattiga purism. Hans måleri blev mer återhållsamt och stramt. Formerna förenklades. Musikinstrument, vaser, buteljer – motiv och rekvisita övertogs från kubismen. Men i purismens anda reducerades deras former och framställdes i ett fåtal färgklanger.

Konsten skulle också förenas med den urbana arkitekturens funktioner. En av utställningens brännpunkter är en sammanställning av skisser och förarbeten till de väggmålningar, som Carlsund utförde på beställning till en av Le Corbusier planerad men aldrig färdigställd biograf.

Gruppen Art Concret bildades i Paris 1929. Carlsund var en av initiativtagarna. Det nya konstidealet växte fram. Avbildningar bannlystes. Konst skulle vara ett objekt i sig självt. Ingen abstraktion! Konkretion! Bilden skulle utgöra sin konkreta verklighet. Färg och form skulle styra.

Carlsunds fem programmålningar (1930) är en hyllning till ”den gudomliga geometrin”. I dessa mästerliga kompositioner visualiseras teorier från Art Concrets-manifestet. Formspråket som byggde på geometrin var universellt. Men lärde man sig dess koder, kunde man upptäcka att det förmådde uttrycka både humor och erotik.

De glidande cirklarna i programmålningarna kallade Carlsund för Geometriskt samlag. Inspirationen kom förmodligen från den svenske avantgardpionjären Viking Eggelings abstrakta film Diagonalsymfoni. 1924 var Carlsund själv engagerad som animatör i Légers arbete med Les ballets mécanique. Precis som Eggeling fascinerades och inspirerades han också av Bachs musik.

Ett stort intryck gör Liljevalchs rekonstruktion av den monumentala väggkompositionen Rapid, som ursprungligen utfördes på Stockholmsutställningen 1930. Med detta evenemang förknippas Carlsunds djärva men i stort sett misslyckade försök att introducera den internationella konkretismen för en svensk publik.

På Liljevalchs konstrueras också en rörlig väggdekor som planerades, men aldrig utfördes på Sabbatsberg. Carlsund fick denna idé under sin sjukhusvistelse våren 1948. Trots den aggressiva lungcancern var han aktiv in i det sista.

Var han en pragmatisk visionär, eller snarare en visionär pragmatiker, när han drömde om konst i ett riksgiltigt standardformat för offentliga miljöer? För att bättre aktivera den visuella upplevelsen skulle verken kunna flyttas om på arbetsplatser. Främst ville Carlsund sätta själva konstverket i rörelse. Konstnären skulle bli som en urmakare. Konstverkets element skulle bli som visarna på en urtavla.

Inom kort skulle liknande idéer förverkligas av exempelvis Richard Mortensen, som byggde kinetiska bildkompositioner med rörliga cirklar och trianglar i skarpa färger och Jean Tinguely i hans ”peintures cinétiques” – metamekaniska reliefer med rörliga motordrivna delar.

Helhjärtat engagerad i sin samtid skapade Carlsund konst med framtiden som domän. Hans verk befriar betraktaren från nuets självupptagenhet.