Som i sin konst står Birgitta Andersson stadigt med fötterna på jorden. Hon har alltid förstått att vara sig själv. Vid sidan av allfarvägen har hon trampat upp ett eget spår som hon följer med obönhörlig konsekvens.

Då bör hon också rätteligen bli bedömd utifrån sig själv och inte till varje pris jämföras med andra.

Det där dukade bordet hon gärna målar har förstås med empati och generositet att göra, men även med kontaktsökande. Hon bjuder in ett träd, och hon själv och trädet är ett och detsamma. Den korsfäste Kristus blir trädet som hon bjuder in till en måltid. Trädet är Kristi kors.

Hon dukar bordet vid havet och blir för roddaren i höga vågen en trygg hamn.

Oförväget går hon i marsvintern barbent och i tunn klänning. Hon plockar bär från buskar som är högre än hon själv, hon väntar enträget utanför Frida Kahlos hus som är stängt på grund av renovering.

Det expressiva och lite spretiga sättet att måla speglar de bataljer som utkämpas inombords. I de grafiska bladen, i både svartvitt och färg, känns hennes sinnesstämningar igen, om än framställda på ett något stillsammare vis. En och annan av de mycket små akvarellerna, som tillkommit under resor i Sverige och Sydamerika och som väl är att betrakta som en sorts dagboksblad, är i likhet med flera av hennes etsningar och torrnålar mästerverk i ­miniatyr.

Birgitta Anderssons konstnärskap inger respekt, inte minst för dess självständighet.