Många av oss har nog bara sett Helmer Osslund (1866-1938) på auktionshusens visningar, där han alltid varit ymnigt förekommande. De där lätt igenkännliga, ofta små, landskapsstyckena från Norrlands fjällvärld. De starka och sprakande höstfärgerna, de breda och snabba penseldragen.

Han har för en och annan säkerligen framstått som visserligen driven och skicklig men något begränsad målare, främst motivvalet. Tills nu.

Waldemarsuddes stora och vackert hängda utställning om Jonas Helmer Åslund (efternamnet senare ändrat till det internationellt mer gångbara Osslund) öppnar med kraft ögonen för en synnerligen mångsidig konstnär. Det var ju inte bara Lappland och Höga kusten han behärskade suveränt, kan man konstatera. Han framstår här också som en förträfflig porträttör, med toppar som Vithårig same (1911), Bonde från Nordingrå (omkr 1917) och framför allt porträttstudien Kvinna i Venedig (1922), som inte står Ivan Aguéli efter. I Banarbetare från 1925 ser jag van Goghs fasta handlag.

Att Osslund hade ett förflutet på Gustavsberg och Höganäs kan i viss mån förklara det dekorativa draget som kännetecknar en del av hans senare verk, till exempel de stora årstidsmålningarna som hans välgörare Emil Matton i Gävle köpte.

Utställningen, liksom den rikt bildsatta katalogen, skriven av förste intendenten vid Nationalmuseum, tillika utställningens kurator Lena Holger och utgiven av Carlsson bokförlag, tar generöst upp den unge Osslunds verksamhet i konstindustrin. Här kom hans teckningsskicklighet och fantasirikedom väl till pass, men hans experimenterande och rent av nyskapande blev till sist för mycket för företagsledningarna – det gick ju inte att göra popu­lära serier av något så udda och egensinnigt som Osslunds arbeten i porslin och keramik. Så han slutade och hängav sig åt det han verkligen ville göra, nämligen måla fritt efter eget huvud.

Och det blev den svenska fjällvärlden han kom att ägna all sin kraft. Naturen om hösten blev hans signum. De starka färgerna, som gick stick i stäv med den tidens smak för en mer dämpad palett, fick han mycken kritik för, inte minst av sin lärare Karl Nordström. Och han målade ju på smörpapper till på köpet… Det hade han börjat med efter studier för Gauguin och Willumsen i Paris. Det glatta smörpapperet lämpade sig väl för hans flödande teknik.

Osslund, som var en rätt obekymrad natur med gott självförtroende, fortsatte på den inslagna vägen och lät bli att snegla på vad andra konstnärer gjorde. Han fick i alla fall vad man kallar ett genombrott, på Konstnärshuset 1909.

Det stora antal verk, som under lång tid samlats in från världens alla hörn och nu visas på Waldemarsudde, måste anses som en kulturgärning av stora mått. Waldemarsudde äger för övrigt 15 tavlor av Osslund, vilket är prins Eugens förtjänst. Han var ännu en av Osslunds många tillskyndare.

Även katalogen bör prisas. Den bygger på en påbörjad monografi över Osslund av Nils-Göran Hökby. Efter pensioneringen från Nationalmuseum började denne expert på Osslund samla sig till den stora boken om konstnären, men hann inte slutföra arbetet före sin död 2002. Lena Holger tog vid och sammanställde en hårt bantad, men ändå faktaspäckad bok. Uppväxten utanför Sundsvall, familjeliv, utbildning, äktenskap, barn, utlandsresor, med- och motgångar, allt detta måste förstås behandlas men tar väl mycket plats. Jag hade önskat lite mer om själva konstnärskapet, analyser av olika målningar, till exempel. Men det är bara en randanmärkning, utställningen som sådan visar ett betydande svenskt konstnärskap.