Sedan några år tillbaka har en ny typ av konstutställningar blivit allt vanligare på museerna runt om i världen. Man visar inte konsten utifrån nationer, epoker, grupper eller rörelser, eller utifrån de enskilda konstnärskapen i splendid isolation. I stället iscensätter man möten mellan starka konstnärskap på avstånd från varandra i tid och rum.
Man kan peka på inspiration mellan olika konstnärer, som när Grand Palais i Paris och Tate i London visade den monumentala ”Turner, Whistler, Monet” 2004–05. Eller så kan man, som i den nyss avslutade ”Twombly and Poussin” på Dulwich Picture Gallery i London, visa förbindelser i tematiken: två konstnärer förhåller sig till Arkadien, lyckoriket i en forntida guldålder.
Om den första utställningen handlade om en historisk linje och den andra om ett gemensamt mytstoff, är Moderna museets utställning ”Turner, Monet, Twombly” både djärvare och friare. Här står åskådaren i centrum. Åskådaren som sinnlig förnimmare, som får gå på sin egen upptäcktsfärd, diskret vägledd av museipedagogiken. Likheter och kontraster mellan målningarna i motiv, men också i färgskala och form – koloristiska och formella rim – har styrt utställningens kurator Jeremy Lewison.
I en luftig labyrint konfronteras vi med 70 målningar, de flesta landskap, från tre giganter vad gäller sensuellt måleri. Urvalet ur de mycket omfattande konstnärskapen har varit kräset: gång på gång finner jag mig stående inte bara inför välbekanta nyckelverk som William Turners ”Fred – begravning till havs”, sublim sorg, eller Claude Monets ”London, Parlamentshuset”, syren och eld, utan framför allt inför verk vars konstnärliga halt tar andan ur mig. Här handlar det dessutom om tre konstnärskap där inget av dem tidigare på något rimligt vis presenterats i Sverige. Smått sensationellt!
I konsthistoriens urgamla konflikt mellan linje och färg står alla tre målarna på färgens sida. Vi möts redan från början av suggestiva färgmassor. Den första avdelningen kallad Atmosfär inleds med Twomblys gröna ”Landskap”, en brutal målning av urtida dunkel, men sedan ljusnar det alltmer, hos Turner och Monet i milt dis och uppvaknandets dimma. En befolkad värld träder fram.
Oregelbundna färgfläckar, glidande tonaliteter och diffusa ljusspel i stället för klara konturer och avgränsade färgfält är delar i det romantiska måleriets språk. Konsten som stämning, som rubbning av känsla och förhöjning av sinnesintryck, men också som trohet mot det subjektiva seendet. Att det inte sällan fanns en vetenskaplig ambition i romantiken jämsides med subjektivismen illustrerar Turners parmålningar efter Goethes färglära ”Shade and darkness” och ”Light and colour”, utlånade från Tates omfattande Turnerdonation.
Den ambitionen blir tydligare hos Monet som i likhet med sina impressionistkolleger ofta beskrivs som utforskare av världen sedd genom det fysiologiska ögat. Fast under senare tid har man tolkat Monets måleri alltmer utifrån målningarnas undertexter och personliga referenser, inte bara som färg och ljus.
Så menar Jeremy Lewison att Monets karga målningar av hav och klippor från 1880-talet präglas av en förlust. Monets första hustru Camille dog 1879 och det tog lång tid för honom att sörja henne. Och helt oberoende av biografisk kunskap finns här aningar av romantikens hav: det som besjungs så hjärtskärande i Berlioz sångcykel ”Nuits d’été” där den övergivne älskaren seglar ut på det ödsliga havet.
I både Turners och Twomblys stora målningar efter grekiska myter och sagor finns ett dubbelt uppsåt. Å ena sidan skapa ett sinnligt nu, i ett omslutande eller konfrontativt drabbande måleri. Å andra sidan ange ett historiskt skeende eller ett mytiskt förlopp. Maximal närvaro och berättande distans. Dubbelheten ligger i romantikens väsen: ingen vag känslokult, utan istället spänningen mellan känsla och intellekt, intuition och reflektion, en antiklassisk, fruktbar oförsonlighet, om det påminner oss både Turner och Twombly.
Cy Twombly, den USA-födde Italienbon med rötter i den abstrakta expressionismen, en kultförklarad målarnas målare, är också han romantiker. Utställningen säger oss att romantiken inte är en epok utan ett sätt att förhålla sig, giltigt än i dag, och en mäktig underström till mycket av det man kallar modernism och postmodernism.
Romantiken upplöste distinktionen mellan natur och kultur – en skapelse av upplysningstiden man ansåg falsk – liksom man upplöste gränsen mellan faktisk historia och fiktiv myt. Både Turner och Twombly har gjort versioner av den grekiska sagan om Hero och Leander, de två älskande som dog i havets vågor, en myt om eld och vatten.
Twomblys återhållna verk som visas i Stockholm är fyrdelat, en gradvis utplåning som avslutas av ett luftigt epigram i blyerts på papper. De fyra elementen är närvarande i hela utställningen, som ett mönster att hålla sig till i allt det flytande, osäkra. Monets näckrosor, den Stora Glömskans vaggande lanternor – vilar de i samma vatten som Hero och Leander eller i ett annat, vänligare? Inte så säkert.
När Turner målar antika sagomotiv gör han det med storslagenheten hos ett visionärt skådande. Hos honom blir den mytiska världen omedelbart tillgänglig för fantasin, just som den dör bort inför våra ögon. Hos Twombly däremot är den världen redan död – men hämtas tillbaka som minnesspår, eller rent av som öppna sår. Efter vilket trauma får vi inte veta. Det är samma underliga frånvaro-närvaro som i Gunnar Ekelöfs dikt ”Till Posthumus”.
Twombly, vars konstnärliga formel är nostalgi inför en förlorad antik kombinerad med energisk kraft i själva måleriet, framstår här som våldsam erotiker. Och nu, när livsverket börjar kunna summeras efter hans död i somras, ter han sig som en av de tre höjdpunkterna i det sena 1900-talsmåleriet (de andra är förstås Bacon och Freud). Tiden får utvisa om den historieskrivningen är den rätta.
Hos denne sentida amerikanske vitalist finns hursomhelst en betydande frigörelse för själva måleriet, som gest och materialitet. Hans ofta stora målningar kombinerar fritt fläckar, teckning och skrift – de graffitiliknande citaten eller enstaka orden är fragment av episka helheter eller förlorade poem. Så är hans ”Wilder shores of love” med sin hetsigt nedkastade text – action writing? – en av de viktigaste målningarna i en utställning vars dominant är erotik – som visande och döljande, som lust och förlust, som själva målandet: hur handen förhållit sig till färgen.
Turner, Monet och Twombly har alla det gemensamt att deras måleri inte erkänner skillnaden mellan målningarnas rum och betraktarens. I deras kompositioner blir allt farligt nära. Och utställningen som sådan avstår från historia och kronologi till förmån för samtid. Det är befriande i en tid som gjort fetisch av så kallad historisk kunskap. Så kan konst göras verkligt angelägen.
Jag har svårt att tänka mig att en konstutställning av den här digniteten når våra nordliga breddgrader i brådrasket. Den känns redan som en myt.
