Utsatta, ensamma, övergivna. Barnens magra kroppar präglade av undernäring och missbildningar framhäver de stora mörka ögonen. Begreppen bra eller dålig konst blir irrelevanta i anslutning till Kent Klichs fotografiska arbeten. Precis som i tidigare projekt tvingar Klich oss att titta där det smärtar som mest. Det spelar ingen roll att han skulle kunna beskyllas för att estetisera tragik, effekten består.
Den här gången gäller det Ceausescuregimens mest vidriga yttringar, nämligen alla de barn som lämnades kvar i familjpolitikens efterdyningar.
Varje familj avkrävdes fem barn och när fattigdom och föräldrarnas försvinnande (många kvinnor hamnade i fängelse efter förbjudna abortförsök) fylldes de ökända barnhemmen med de obligatoriska men oönskade liven.
Det spelar ju egentligen ingen roll precis var eller när det hela utspelades, det är en effekt av politik och medicinsk snålhet (bland annat blev många aidssmittade eftersom man återanvände sprutor) där resultatet är övergrepp mot barn – något som är lika oförlåtligt som det är globalt utspritt. Herta Müllers text om tiden i Rumänien som publiceras till fotografierna gör sitt för att bilderna av barnen aldrig kommer försvinna från näthinnan.
Klichs bilder presenteras bredvid temautställningen Rethink Kakatopia och frågan är förstås hur man tar sig över tröskeln från tragedin i Rumänien till konsthallens vita estetik. Kakatopia, som betyder antiutopiskt samhälle, handlar om jordens undergång och förfall vilket mildrar scenbytet något.
Det är en sparsmakad utställning både när det gäller estetik och antal verk, det ges helt enkelt utrymme för innehållet och vi tillåts ta till oss varje väl avvägd del. Det finns flera höjdpunkter, inte minst Tue Greenforts There isn’t a frog, a foul or a fish, där flera av de växter och djur vi känner igen från vårt nordiska landskap visas upp i ett bildspel, en efter en. Den natur vi tar för given i vår kultur riskerar, med det vi vet om miljöns destruktion, att snart bli ett exotiskt minne blott.
Enbart Fiona Tans bidrag gör i sig utställningen värd ett besök. I sin film News from the near future 2003 har hon klippt ihop ett gammalt filmmaterial präglat av åldrad teknik, revor i negativet och ett flämtande ljus. Tan lånar av andras minnen för att skapa, eller förutsäga, nya. Resultatet av det svartvita potpurrit av hav, båtar och stränder från en tid före andra världskriget, som få minns men som alla kan relatera till, är effektivt.
Med Tans hjälp når vi framtiden genom det förgångna och det är bara att hoppas att vi får se mer av denna konstnär i ett nära förestående nu, innan vi helt översvämmas och försvinner.
