Nya målningar ersätter hålen på väggarna efter sålda verk och varje gång jag tittar in i The Pace Gallerys monter har man plockat fram ännu en målning av Zhang Huan som använder aska från kinesiska tempel.

Den här sortens prosaiska byten anses vulgära på ett konstmuseum, men en mässa har sin egen dramaturgi. Omkostnaderna för att ställa ut är skyhöga och kräver att så många verk som möjligt säljs.

Den blödande ekonomin i Europa och i USA verkar inte tynga världens ledande konstmässa, som nyss avslutats. Den stora köpfesten omfattar inte minst verk av konstnärer som redan säkrat sin plats i konsthistorien: Marina Abramović, Louise Bourgeois, Damien Hirst, Jeff Koons, Gerhard Richter och Andy Warhol. Hit hör också några av de kinesiska konstnärer som gjorde upp med propagandamaskineriet och stakade ut en individuell och djärvt experimenterande stil efter Maos död 1976.

I maj såldes en målning med glödande färgfält av Mark Rothko för nästan 600 miljoner kronor på Christie’s i New York, vilket är rekord för en konstnär i denna generation. För att få ett grepp om prisnivån kan man tänka på att det för samma summa går att få ett, eller nästan två, nya konstmuseer i Sverige.

En avskild hörna med dämpad belysning har byggts kring en annan typisk Rothkomålning där ett vibrerande brandgult färgfält stillsamt övergår i matt rosa. Mässans specialinkallade vakt viker inte en tum från det överväldigande verket och orkestreringen inger en besynnerlig känsla av andakt i mammons tempel.

Rothko sökte en andlig dimension och ville att betraktaren skulle låta sitt väsen omslutas av färg. Men det förutsätter att man smyger nära inpå hans målning, något som får kallsvetten att bryta fram i den inhyrda vaktens ansikte.

Samtalen på mässan kretsade kring schweizaren Uli Siggs fabulösa donation till konstmuseet M+, som öppnar i Hongkong 2017 med Moderna museets tidigare chef Lars Nittve vid rodret. Gåvan omfattar nästan 1500 verk av 350 kinesiska konstnärer till ett värde av 1,3 miljarder kronor. I uppgörelsen ingår även ett inköp av 47 nyckelverk från samma samling.

Uli Siggs kollektion av kinesisk samtidskonst från 1970-talets slut fram till i dag är den mest betydande i världen. Metropolitan, Museum of modern art, Guggenheim och Tate modern har flera gånger ryckt i den schweiziske filantropen i hopp om en tribut. Nyheten om Lars Nittves förhandlingsseger damp ner som en bomb på Art Basel.

I donationen ingår 26 verk av Ai Weiwei, symbolfiguren för demokratisträvanden och ett rött skynke för den kinesiska regimen. I väntan på ett fysiskt hem för M+ tänker sig Lars Nittve ett antal gästspel, en care-of-verksamhet som påminner om den Moderna museet hade under sin mögelsanering.

Hongkongkineserna är på sin vakt mot alla inskränkningar i yttrandefriheten och Nittve ser inga problem med att ställa ut Ai Weiwei i Hongkong. Förra sommaren samlades 180000 människor på årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg för att kräva frihet och demokrati. Under den tid Ai Weiwei var försvunnen slöt 25000 Hongkongkineser varje lördag upp med krav på konstnärens omedelbara frigivning.

Den thailändske konstsamlaren Budi Tek, som deltog i en debatt som kom att handla om censur, har fått åtråvärd mark av den kinesiska regimen för sitt museum i Shanghai som invigs nästa år. För att inte stöta sig med makten tar han med sina 22 verk av Ai Weiwei till Bali där han kommer att bygga ett museum med konstnären som arkitekt.

Frågan är när Moderna museet kommer att inkludera viktiga kinesiska verk i sina samlingar och utställningar? Det är hög tid för Daniel Birnbaum att sätta igång projektet Det tredje önskemuseet med konst från icke västliga länder.