Kritikerna är eniga – årets Turnerpris hade fyra värdiga finalister. Den sedvanliga uppståndelsen har uteblivit om att konsten är för minimalistisk, akademiskt torr eller spektakulär. Det här året är det helt enkelt en jämn spridning av konstnärer som alla tänjer på gränsen, inom gränserna, för det möjliga i sina olika områden, även om den gemensamma nämnaren handlar om galenskap i olika skepnader.

Spartacus Chetwynd (förnamnet är precis som det låter taget från gladiatorn och slaven) bygger upp en scenografi inför sina performanceverk som svämmar över av fotostatkopior och uppblåsbara strukturer. Omöjliga att snabbt fly förbi. Det visar sig att inte heller under hennes föreställningar kommer man undan, publiken tvingas vara med, ofta ovilligt. Man kan nästan ta på pinsamheten.

Själva uppträdandet är en mänsklig dock- och dansteater med hög musik, lika oemotståndligt, burleskt och sensuellt som mystiskt och obegripligt. Allt i ett hölje av pulserande klubbmusik. I mer än fantasifulla dräkter tolkas kända berättelser (Barabbas, Star wars). I den pågående utställningen är det ett orakel av papier maché som berättar om framtiden. Chetwynd följer inga regler – som vore just det gränslösa hela poängen.

Inte heller i den förhandstippade Paul Nobles värld, Nobson Newtown, finns det några gränser. Till och med tekniken, blyerts på papper, utmanar det möjliga med extremt storskaliga verk. En del så stora att de når högt upp på väggen och ända ner till golvet – därmed omöjliga att faktiskt se.

Det man kan se är himmel och helvete à la Hieronymus Bosch. Fingrar blir figurer, skitar animerade och hedonism präglar dessa städers alla offentliga platser. Städerna själva är en salig blandning av futuristisk arkitektur och ruiner från modernismen.

Det är storskaligt men motiviskt en ganska stängd värld i ett konstnärskap som enträget gått sin egen väg. För hur driven Nobles än är säger hans bildvärld ganska lite om det som finns utanför papprets yta.

Galenskapen i Luke Fowlers 93 minuter långa dokumentärfilm är på alla plan. I fokus är RD Laing, den skotske psykiatrikern som var ”anti-psykiatri”. Han menade att en psykos gav upplevelser som bör tas på allvar – även om de också kräver medicinering.

Genom arkivmaterial får vi se Laing från 60-talet och framåt i tv-soffor och bland sina patienter, läsa sin poesi, prata teori på sitt kontor – allt uppblandat med klipp från världen utanför. Utan berättarröst eller någon uppenbar ordning av materialet är det som om vi själva får smaka på ett tillstånd där medvetandet tappat gränserna. Som om det handlar lika mycket om filmens poetiska potential som personen Laing. Man får ofrivilligt glida in och ut ur olika perspektiv, alla lika sanna.

Minuterna rusar förbi, och Fowler visar ett naket porträtt av Laing, liksom att konsten kan och får vara långsam, svår, obehaglig, djup och rolig samtidigt. Inte minst vågar han visa att varken patienten, psykiatrin eller konstens publik bör underskattas. Det här är utan tvekan det mest angelägna verket, även om det långa formatet också är det mest prövande.

Priset gick alltså till Elizabeth Price och hennes 20 minuter långa apokalyptiska popvideo. ”The Woolworths choir of 1979” handlar om en brand i ett varuhus där tio personer brändes inne. Genom en ordlek med ordet ”choir” – som i såväl kör som kor – utvecklas videon till en osannolik men i hennes tappning självklar undersökning av gotisk arkitektur och den förfärliga branden.

Vi är människor, tycks verket säga, men underkastar oss arkitektur och kommersiella strukturer som till slut blir döden. I ett rafflande tempo får vi se bilder (fotografier, diagram, bildtexter) till en kör som klappar händer, knäpper med fingrarna och håller takten till bandet Shangrila. Det är coolt, smart och klappas i takt, det är späckat av spöken från det förgångna men befriat från nostalgisk längtan.