För ett par månader sedan publicerade brittiska The Observer ett längre reportage med rubriken: ”Nu tar brittisk konst äntligen fotografier på allvar. Och det tog bara 185 år…” Storbritanniens konstinstitutioner har i sammanhanget alltid legat ljusår efter USA, menade skribenten Sean O’Hagan. Men nu, tycker han, börjar saker och ting röra på sig.
Det är väl en sanning med modifikation. Framför allt beror det på vad man menar med allvar. Den intrikata relationen mellan fotografisk seriositet och konst är en av de saker som besökaren av Victoria & Alberts nya permanenta fotogalleri får anledning att fundera över.
På väggarna hänger guldkorn ur den äldre fotografihistorien, från de tidiga daguerreotypierna på silverplåt kring 1839 till modernistiskt fotografi från mitten av 1900-talet, allt hämtat från museets egen samling. Det är en anrik samling, med rötterna i museets allra första år och Sir Henry Coles tid som museichef.
Henry Cole tog fotografiet på allvar. Redan 1853 köpte han in de första fotografierna, varefter de mekaniska bilderna blev ett av museets permanenta samlarobjekt. Dåvarande South Kensington Museum blev därmed världens första museum att samla på fotografier, som institution endast slagen av Bibliothèque nationale i Paris.
Redan 1858 höll museet sin första fotografiutställning. Men det var inte konst de samlade och ställde ut. Att ta fotografiet på allvar vid mitten av 1800-talet var sällan synonymt med en konstnärlig synvinkel. Museet samlade fotografier som dokumentation av allt möjligt inom institutionens intressesfär.
För nutida ögon är det ändå lätt att betrakta flera av dessa dokument med estetisk blick. Edward Fox två fotografier av ett kastanjeträd från 1865, ett taget på sommaren och det andra på vintern, köptes in av museet som underlag för konstnärer – idag tvekar vi inte att betrakta bilderna för deras egen konstnärlighet.
Detsamma gäller de foton som Eugène Atget, en av 1900-talets stora fotografer, sålde till museet kring sekelskiftet 1900. De köptes in som dokument av arkitektoniska detaljer på Paris gator. Först ett par decennier senare började intresset för Atgets fotografi att växa i egen rätt. Framför bilden som hänger i fotografigalleriet, ett foto av en dekorerad portuppgång, fastnar ett nutida öga kanske mer omedelbart på de spöklika ansikten som skymtar i mörkret bakom portens fönster.
En särskild avdelning tillägnas också Julia Margaret Camerons välkända men alltjämt fascinerande konstfotografi från 1860-talet. Cameron hade inte bara en nära relation till flera av de författare vars verk hon illustrerade, utan också till South Kensington Museum. De foton som visas här köpte museet direkt av fotografen, och Camerons bilder ställdes ut här redan 1865. Liksom Gustave Le Grays havsvy från 1856 är det fotografier som redan i sin samtid hade estetiska ambitioner.
Här, i fotografiets diffusa gränsland mellan historiskt dokument och konstnärlig bild, ligger en av galleriets behållningar. En annan är hur mediets olika spridningsformer (böcker, portfolios och andra tryck) och användningsområden (arkitektoniska, pedagogiska, historia, estetiska) synliggörs, något som framkommer allra bäst i 1800-talsmaterialet.
Med tanke på detta, liksom inte minst museets anrika fotografiska historia, kunde man förstås ha tänkt sig en utställning enbart med 1800-talsfotografi. Åtminstone är det den delen av galleriet som bäst förmedlar fotografimediets dubbla ansikte, som historiskt tidsvittne och konstnärlig tidskapsel.
