”Fotografin är ett redskap för hantering av sådant som alla vet om men inte uppmärksammar”, påstod fotografen Emmet Gowin. Så arbetar Anna Clarén i serien Holding. Bilderna är varken dramatiska eller sensationella. Istället kretsar de kring vardagens ­imperativ. De avslöjar inget överraskande. Ändå är de vågade i sin smärtsamma uppriktighet och förmågan att exponera människans sårbarhet.

Sommaren 2005 fotograferade Clarén allt som omgav henne. Det var en avsiktligt urskillningslös process. Bilderna togs med en digital Hasselbladskamera. Ett strängt urval om ett 60-tal bilder resulterade i boken Holding. 2006 blev den utnämnd av Svenska fotografers förbund till årets fotobok.

I en utställning på Kulturhuset visas fotografier från boken. Synd att flera av de starka nattbilderna placerats på baksidan av skärmen mittemot ingången. I värsta fall riskerar de att förbigås helt. I bästa fall betraktas de under besvärliga ljusförhållanden med speglingar som oönskade effekter.

Poeten Mara Lees inkännande text leder rakt in i ­Claréns bildvärld. Alla motiv badar i det skira, cyanblåa skimret. Det är ett sublimt ljus – lika vackert som kusligt. Det signalerar något som undandrar sig entydiga tolkningar. Ljuset länkar bilderna samman. En berättelse om rädsla och ensamhet växer fram. Detta tema anslås redan genom titeln Holding. Begreppet kommer från psykiatrin och betecknar ett barns behov av att vara älskat. Om detta inte tillfredställs i barndomen, fortsätter ett desperat bekräftelsebehov livet igenom.

En av de starka sidorna med Claréns arbetssätt är att hon avstår från det insmickrande. I torftiga, dystra interiörer med ­tilltrasslade ­sladdar och lek­saker ­utspridda på golvet återfinner man den oglamo­rösa vardagen. Med en osentimental inlevelse avporträtteras föräldrar, farmoder, syster, men även några personer från tillfälliga möten. Allvarliga blickar de oftast rakt in i kameran.

Fria från narcissism utgör självporträtten det starkaste inslaget. Frågor kring jaget och identitet visualiseras. En av bilderna föreställer en kvinnokropp på en madrass på golvet. I den långa exponeringstiden fångades alla rörelser. Ansiktet upplöses i kudden. Kroppen flyter samman med sängkläderna. Det är som om fotografen försökte både närma sig och fjärma sig från någonting inom sig själv. Bildtagningen blir en händelse i sig. Kamerans sakliga uppmärksamhet tycks kunna ge kraften att lämna bakom sig, att gå vidare.

”Det som är botten i dig är botten också i andra”, lyder den välkända ekelöfska visdomen. Fotoserien Holding handlar just om detta. Det är inte individerna man känner samhörighet med. Det är med deras rädslor och längtan.