När William Aronowitsch i slutet av förra året stängde dörren för gott till sitt galleri på Sturegatan 24 försvann en klassisk galleriadress från den stockholmska konstkartan. På Sturegatan, i den vackra lokalen med utsikt mot Humlegården, hade galleriet huserat sedan 1978. Dessförinnan på Karlavägen (1966–1974) och Strandvägen (1974–1978).

Som galleriflanör i fyra decennier har besöken på de olika adresserna blivit många. Särskilt på Sturegatan.

Fast där blandar minnet ihop utställningarna som Galerie Burén hade i samma lokaler 1962–1978 med Galerie Aronowitsch-utställningarna. Inte så konstigt med tanke på att galleristerna Eva af Burén och William Aronowitsch delade på en del konstnärer. Den fantastiska Olle Kåks-utställningen 1972 till exempel – den med skulptur och måleri-installationen ”Kalle, Marilyn och tjuren” – visar sig, när jag gör mina efterforskningar, ha ägt rum på Galerie Burén, inte på Aronowitsch.

Ulrik Samuelsons suggestiva installation med det målade bildäcket, den svartlackerade stolen gjord av trädgrenar och det av polygoner täckta inre rummet ska dock, precis som jag trodde, skrivas in i Aronowitsch-historiken.

Såväl Kåks som Samuelson finns naturligtvis representerade när William Aronowitsch under titeln ”En subjektiv historia 1966–2011” gör en retrospektiv över galleriets historia i tre stora salar på Konstakademien. Kåks har bara en målning med, en svag abstrakt sådan, men Samuelson har fått en hel vägg, teatralisk och ödesmättad och kompletterad med ett porträtt av galleristen själv. Och den välbekanta skulpturen i svart och guld gjord av två ”huggkubbar”.

Visste man inte att det var en gallerihistorik skulle man kunna ta det för en privatsamling eller ett urval från ett samtidskonstmuseum. Det är svårt att se någon linje eller konsekvens. Det tydligaste spåret är det abstrakta och det stramt estetiska, även om det finns små avsteg och undantag. Man kan tycka att det är lite torrt och att hängningen är tråkig i sitt konventionella upplägg, men det är ändå en fin kollektion konst som aldrig riktigt släpper greppet om traditionen.

Av 70-talets politiska konst finns inget, inte heller några exempel på 90-talets relationella estetik. Vad man däremot får sig till livs är tidlösa konstverk av storheter som Sten Eklund, Olle Baertling, Lars Englund, Auguste Herbin, Donald Judd, Sonja Larsson, Sol Lewitt, Sivert Lindblom, Dan Wolgers och Barbro Östlihn.