Ett milt, gåtfullt leende. Ansiktet till hälften dolt bakom en svart slöja och en solfjäder. Lyster kommer fram genom diskreta, vita färgfält på nästippen, på pannan, i pupillen och i ögonvrån. Så avbildade Alexander Roslin sin hust­ru, fransyskan Marie-Suzanne Giroust.

Damen med slöjan ingår i ret­rospektiven över porträttören Alexander Roslin. På Nationalmuseum visas över 100 porträtt från konstnärskapets olika faser. En elegant hängning och färgskalorna i utställningens scenografi anspelar effektivt på de överdådiga miljöer som Roslin rörde sig i. I hans måleri avspeglas 1700-­talet i sin mest luxuösa skepnad. Rouge på kinder, pudrade peruker, spetsar, sammet, hermelinmantlar, diamantsmycken och kungliga regalier – rekvisita från en svunnen glamourvärld som måleriet håller vid liv.

Roslin föddes i Malmö 1718. Efter studier i Sverige och Italien var han huvudsakligen verksam i Frankrike, med undantag för några längre uppehåll i Stockholm och Sankt Petersburg. Invald i franska konstakademin 1753, blev han snabbt en eftertraktad uttolkare av furstehus och aristokratins livsstil och ideal. Ludvig XV satt aldrig modell för något hel­figursporträtt av Roslin. Bland de prestigefyllda beställarna fanns däremot både Gustav III, Katarina den stora och Carl von Linné.

Aristokrater, monarker, vetenskapsmän. Män och kvinnor. Stadigt blickar de mot betraktaren. De flesta markerar avstånd. Bara några få tycks söka kontakt. Annat är det med de avporträtterade som själva stod i musernas tjänst. Som om de anropade en konstnärlig inspiration avbildas flera av dem med blicken meditativt vänd mot fjärran. Så fångas skulptören Augustin Pajou och författaren Marmontel.

Utan några distraherande bakgrundsdetaljer placerade Roslin sina modeller i obestämda bildrum. I förgrundsplanet kom rokokons ljusfyllda kolorit och plasticitet till sin rätta. Men rekvisita hade fortfarande en stor betydelse. Som fotnoter till en text skulle de komplettera uppgifter om den avporträtterade. En ulltott i den franske zoologen Louis Jean Daubentons hand anspelar på hans skrifter om boskapsskötseln. Mikroskopet signalerar hans forskarstatus. Porträtten broderades med attribut som på samma sätt som påkostade kläder skulle markera den avbildades position i samhällshierarkin.

I motsats till sina samtida som Fragonard eller Greuze var Roslin inte intresserad av att förnya porträttkonsten. Tvärtom var han en mästare på att återbruka de rådande konventioner som föll aristokratin i smaken.

Hans enastående skicklighet i stoffmåleri, hans briljanta teckning och raffinerade färgbehandling kom väl till pass när han skulle leverera eftertraktade ideal­bilder.

Hans målartalang var odiskutabel. Men hans framgång berodde lika mycket på en förmåga att enligt tidens konvention hitta en balans mellan illusion och porträttlikhet. En visuell igenkänning var naturligtvis avgörande. Men det krävdes också att en penningstark, aristokratisk beställare skulle känna sig nöjd med sitt utseende.

Människans längtan efter sanning och skönhet påminner ­ibland om en hopplös kamp, där det ena utesluter det andra. I Roslins porträtt är illusionen överlägsen sanningen. I så måtto levererar han drömmar. Ändå har hans porträtt något äkta och universellt över sig. För kan man någonsin bli mer sann mot sig själv än när man får likna den man innerst inne vill framstå som?

En påkostad utställningskatalog med suveräna verkreproduktioner bjuder på flera intressanta studier, där Roslins liv och verk belyses ur olika perspektiv. Efter en gedigen forskningsöversikt sätts konstnärskapet in i sin historiska kontext och relateras till den nationella och internationella porträttraditionen. Parallellt utkommer också utställningskommissariens Magnus Olaussons Roslinmonografi i serien De stora mästarna.

Den forskning som ligger till grund för utställningen reviderar också en del missuppfattningar, som hittills kretsat kring konstnärskapet. Roslins briljanta teknik exempelvis. Konstnären beundrade den holländske 1600-talsmålaren Bartholomeus van der Helst. Liksom Helst ägnade han sig åt ett tidskrävande skiktmåleri, där flera lager oljefärg varvades med transparenta skikt av lasyrer. I en snillrik formulering beskrevs denna teknik av målaren Chardin: ”Jag lägger på färg tills det blir likt”.

Magnus Olausson omprövar tidigare påståenden om att Roslin strävade efter att utplåna varje spår av relief i sina målningar. Tvärtom systematiserade Roslin olika grader av relief för att illustrera skiftande materialkategorier och texturer. Ljusskiftningar i hans verk förstärktes med lasyrer i reliefens dalar. En av de överraskande slutsatserna är att målningarnas närmast släta yta ofta kan bero på en alltför hårdhänt restaurering.

Med en solid forskning som grund generar Roslinutställningen ny kunskap om konstnärskapet och erbjuder en spännande visuell upplevelse av porträttkonstens bildretorik. Illojala mot spegelbilden, var Roslins porträtt lojala mot beställarnas föreställningar om sig själva. Vår fåfänga är inte mindre än deras. Den har bara andra kläder.

Mer konst: Giottos visuella revolution, ­Under strecket på söndag.