En nutida svensk konstskandal som fick internationell uppmärksamhet inträffade 2004. På Historiska Museet visades Snövit och sanningens vansinne, ett konstverk av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler. Uppburen av en liten båt seglade bilden av den palestinska sjävmordsbombaren Hanadi Jaradat – i en bassäng fylld med vad som skulle föreställa blod.

Det fick Zvi Mazel, Israels ambassadör i Stockholm, att se rött. En ilsken Mazel klev in på musseet och vandaliserade installationen. Bland annat kastade han en strålkastare i bassängen. Ambassadörens tilltag fick eko i världspressen – Sverige anklagades för att vara antisemitiskt och sakna pressfrihet.

I en annan protest mot konstverket satte en besökare ut en egen båt med en bild av Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailović.

Peter Dahl och kammaråklagaren Erik Ekström stod på varsin sida i en konststrid i Göteborg 1970. Peter Dahls tavla Liberalismens genombrott i sociteten ställdes ut på Göteborgs konsthall, men omhändertogs snart av polis på Ekströms order.

Kammaråklagaren ville undersöka om tavlan var sedlighetssårande. Men målningen, som föreställer en uppklädd fest där en man blottar sin penis framför en kvinna (misstänkt lik prinsessan Sibylla) med uppdragen kjol, återlämnades fyra månader senare.

För 210 år sedan drog den spanske hovmålaren Francisco de Goya de sista penseldragen på sin La Maja desnuda (Den nakna Maja). Målningen sägs vara den första realistiskt avbildade nakna kvinnan i västerländsk konst.

Då, i början av 1800-talet, fick nakenmålningen den spanska inkvisitionen att kalla till sig Goya för förhör. Uppståndelsen kring den nakna Maja fick Goya att måla en påklädd variant, La Maja Vestida.

I dag visas de båda målningarna sida vid sida på Museo del Prado i Madrid. Men nakenheten kan fortfarande väcka uppståndelse.

Den 7 november 1991, på Pennsylvania State University, skrev en campuschef ett brev till berörda på campuset. En del av brevet återges i Journal of Aestethic Education 1994:

"Det har kommit till vår kännedom att en av konstreproduktionerna som nu hänger i rum C-203 kan bidra till ett kyligt klimat i klassrummet och därför bryta mot lagen om sexuella trakasserier."

Den omskrivna reproduktionen var La Maya desnuda. Händelsen fick en hel del uppmärksamhet i USA och affischen flyttades snart till en mindre synlig plats på universitetet.

Förra året var ett provokativt år i den svenska konstvärlden. Konstfackstudenterna Anna Odell och "NUG" gjorde skandaler med sina skolarbeten. Anna Odell spelade psyksjuk och skapade mest debatt om konstens gränser.

NUG filmade en grafittiattack mot en tunnelbanevagn och filmen (med titeln Territorial Pissing) visades upp på konstmässan Market. Mest upprörd blev kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth.

– Otroligt provocerande. Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst, sade ministern till Dagens Nyheter.

Göran Hägglund ville göra politik av det hela, lanserade begreppet "verklighetens folk" och gick i polemik mot en kulturvänster som enligt Hägglund blivit "den nya överheten".

Kulturdebatten rasade på Newsmill och rullade vidare på Facebook. Gruppen Inga mer skattepengar till Konstfack fick fler medlemmar än Mer skattepengar till Konstfack.

1778 födde Gustav III:s drottning Sofia Magdalena en tronföljare, Gustav IV Adolf. Men illvilliga rykten sade att det inte var kungen utan greve Adolf Fredrik Munck som var barnets far.

Ryktet blev knappast mindre beklämmande för kungen när en teckning spreds, där kungen assisterar greve Munck när denne ska göra drottningen gravid.

Karikatyrteckningens upphovsman var Carl August Ehrensvärd. En större variant av teckningen finns i bildspelet här ovan.

Carl Johan de Geer ställde ut vapenvägraraffischer på Galleri Karlsson i Stockholm. Utställningens titel var Svik fosterlandet, var onationell.

Bilderna är fortfarande flitigt reproducerad. På den mest kända står det "Skända flaggan vägra vapen Svik fosterland var onationell", strax intill en svensk flagga på vilken de Geer har stämplat ordet "kuken".

Budskapet gick inte hem hos den polisiära myndigheten som snabbt beslagtog verken.

I juli 1998 invigdes fotoutställningen Ecce Homo i Stockholm. De tolv bilderna skulle skapa en hård debatt vart än bilderna visades. Jesus sexualiserades och utställningens homosexulla anspelningar skapade hägljudda protester i många kristna grupper.

Livets Ord ordnade möten och bad för att utställningen skulle stoppas. Domkyrkan i Uppsala bombhotades när utställningen skulle visas där.

Så sent som 2008 fick Örnsköldsviks kultur- och fritidschef ta emot mordhot över telefonen när Ecce Homo skulle visas på stadens konsthall. Moderaternas gruppledare i Örnsköldsvik krävde att utställningen skulle stoppas och att de ansvariga tjänstemännen skulle avgå.

Pål Hollender hamnade i ordkrig med konstnämndens ordförande i Göteborg, Helena Nyhus, när denne vägrade besöka stadens konstbiennal. Orsaken till bojkotten var Hollenders verk Clean. Verket bestod av fyra ton kokainliknande pulver, blandat med påsar och kuvert. Hollender uppmanade även besökare att ta med sina egna droger och lägga dem i konstverket.

När Helena Nyhus vägrade komma till biennalen tog Hollender sitt konstverk till kommunhuset. På marken utanför byggnaden hällde han ut en hög pulver.

– Eftersom hon då redan har sett den behöver hon inte missa biennalens invigning, sade Hollender till Göteborgs-Tidningen.

När Nathalia Edenmont ställde ut på Wetterling Gallery tvingades museet ha vakter utposterade. Edenmonts fotografier föreställde döda djur, bland annat fem avlivade dansmöss som trätts på en hands fem fingrar. Djurrättsaktivister uppskattade inte bilderna och utställningen fick ta emot allvarliga hotelser