Han är född i Skottland av tyska föräldrar och numera Malmöbo. Sedan ett drygt år tillbaka är Charles Esche chef för Rooseum. Hans ambition är att locka alla till konsthallen - för att det är i konsten frågor om hur vi skulle vilja vara kan testas.

Charles Esche, direktör för Rooseum i Malmö, talar gärna om sin vision av ett öppet hus, tillgängligt för dem som bor i Malmö. Fyllt av aktiviteter, klubbar, konst och inte minst konstnärer som tidvis har sina ateljéer där.
Samtidigt fortsätter utställningshallen att fungera på klassiskt manér. Närmast den 12 januari. Då öppnar en hyllningsutställning för Malmös store son, den nyligen bortgångne Ola Billgren.
- En gång i tiden var Rooseum en generator som producerade energin som drev Malmö, säger Charles Esche och referar till byggnadens tid som turbinhall för Malmö elverk.
- Man kan tänka sig ett bibliotek, ett kulturhus, en akademi eller en fabrik som en modell vi kan lära något av, utvecklar han sin tanke om hur Rooseum skulle kunna fungera jämte Malmö konsthall. Charles Esche är på besök i Stockholm, knyter nya band, träffar kollegor och diskuterar sina visioner med medierna. Han är en intellektuell man, hemma i konstkuratorernas värld, uppkopplad till ett internationellt nätverk av frilansande teorientreprenörer - vilket för med sig sådana uppdrag som att till exempel vara med och sätta ihop koreanska Gwangjus fjärde biennal. Det hindrar inte att han kan sin pop. Hans första utställning på Rooseum i våras tog titel ur en låt av den excentriske engelske sångaren Morrissey, There"s gonna be some trouble, a whole house needs rebuilding.

Den amerikanske konstnären Mark Bain fick ta bort en hel vägg med Rooseums egen inbyggda traverskran, ett minne från epoken som turbinhall. Ett av källargallerierna fylldes av gröna ballonger i en installation av Martin Creed. Samme Creed som provocerade den brittiska konstpubliken med att nu i december få Turnerpriset för ett tomt vitmålat rum, upplyst av en var femte sekund blinkande glödlampa med titel Nothing - ett fint kvitto på Esches näsa för heta konstnärskap.
Som om det inte räckte med bus var det fritt fram för barnen att panga ballongerna också. Tankarna går till 60-talets happenings och till 70-talets allaktivitetshus. Vilken kontrast till Rooseums mondäna 80-talsursprung som ett forum för exklusiv amerikansk gallerikonst.
"Om det var en epok i Rooseums historia, en som dominerats av den vita kuben, vi såg demonteras och en ny som uppstod är ännu för tidigt att vara säker på. Men energin och viljan till kommunikation övertygar och imponerar", skrev Staffan Schmidt i sin recension (SvD 24 mars 2001).

Hur är det med den saken, Charles Esche?
- Rooseum hade stagnerat under en tid, svarar han.
Enligt Esche var Rooseums tradition helt rätt i slutet av 80-talet och början på 90-talet. Många intressanta verk producerades i USA, särskilt i New York. Den konsten visades sällan i Sverige och därför var policyn att visa så många kända namn som möjligt glasklar. Men under de senaste tio åren har mycket förändrats.
- Konsten i dag har öppnat sig mot samhälle och politik. Det som brukade kallas bildkonst, jag tror inte att den är koncentrerad på det visuella längre, är tillåtande och släpper in till exempel musik. Performance, film, ja till och med filosofiska spekulationer är välkomna.
Charles Esche är något så ovanligt som en visionär som ser längre än till sitt eget fack. Idéspekulation förekommer ju inte längre på traditionella arenor som universitet och inom politiska partier, resonerar han. Därför kan kultursfären fungera som ett laboratorium. Det är i konsten frågor om hur vi skulle vilja vara kan testas. Denna tillåtande, öppna, men - det ska medges - även mycket spretiga inställning inom samtidskonsten vill Esche släppa in i institutitionernas värld.
- Konstnärerna har försprång. Många museer är i grunden fortfarande skapelser från 1800-talet.
- Det är konstens uppgift att ställa frågor, att vara lite utopisk. Om vi inte kan vara fantaster inom konsten, var kan vi då vara det? Konst är inte ett praktiskt socialt handlingsprogram, den handlar faktiskt om att drömma.

Apropå utopier och Malmö kommer vi in på 60-talspionjären och Malmökonstnären Sture Johannesson. Mannen som skapade den berömda affischen till Undergoundutställningen i Lunds konsthall 1969. Med en rosa naken piprökande dam, hampabladsymbol och revolutionsromantik blev den för mycket för lokalpolitikerna och en symbol för ett nedtystat svenskt avantgarde.
Charles Esche blir helt lyrisk och något säger mig att vi kanske får möta honom på Rooseum så småningom.
- Sture Johannesson är en av de viktigaste svenska 60- och 70-talskonstnärerna. Han har blivit utskriven ur den svenska konsthistorien på grund av olika politiska skäl, som är mycket intressanta att undersöka.

Från visionernas luftiga värld är det för Charles Esche bara ett kort steg till den lokala omgivningen, till praktiskt tillämpad anti-elitism i Malmö. Plötsligt spelas brutaltechno och industriljud i Rooseums källare när en klubb får låna lokal en gång i veckan.
- Vi säger inte "Låt oss göra en musikhändelse". Alla kan göra det. Vi säger "Låt oss göra en musikhändelse och upptäcka vad som pågår i den här stan". Vi vill ta vara på den energin och som motprestation öppna rum för möjligheter.
Esche talar om lokala verksamheter, projekt i förorterna Hyllie och Fosie. Det låter som en genklang från 60-talet - medan det ännu var frihetligt och vitalt (i ny remix förstås, precis som inom modet recyclas ju inte decennierna på riktigt - de bara liknar varandra på ett ytligt sätt). Det låter kul, helt enkelt.

Clemens Poellinger