Sverker Åström gick bort tidigt i tisdags morse. Vad tänker jag på när jag minns honom? Jo, på hans närvaro, hans genomträngande blick, hans exakthet i språket. Men också på vänfasthet, humor, poesi – och känslosamhet.
Jag lärde känna honom för sju år sedan när jag tillfälligtvis bodde granne med honom vid Johannes kyrka. Han höll just på att översätta Michelangelos nakna och kärva kärlekssonetter, vi satt på hans terrass, drack vin i sommarhettan och diskuterade tolkningarna som sedan blev en vacker liten bok.
När vi tillsammans läste Runebergs långa dikt ”Julkvällen” för några månader sedan, en dikt han till stora delar kunde utantill, fick han tårar i ögonen vid slutraderna: ”Sagt, ur Majorens hand han mottog det ångande glaset, / Förde det tyst till sin mun och tömde det stilla i botten.” Kanske var Sverker Åström den siste svensk som kunde gråta inför en hexameter av Runeberg.
Han levde i nuet, men återkallade gärna det förflutna, delar av den 1900-talshistoria han var en levande länk till genom att ha varit där. Han var en god berättare. Jag kunde, nästan som ett barn som gärna vill ha samma saga, be honom berätta om Kröningen. Det handlade då om drottning Elizabeths kröning i Westminster Abbey 1953, som han hade upplevt på plats tillsammans med Dag Hammarskjöld.
En annan historia som gladde mig, anglofilen, handlade om när han dansade vals med drottningmodern på Holyroodhouse i Edinburgh i början av 70-talet. ”Det var roligt”, sa han på sitt koncisa vis, ”Margaret spelade piano till”.
Men Sverker Åström var egentligen inte anekdoternas man. Han kunde, som Tage Erlander en gång sa om drottning Louise, skilja på det viktiga och det väsentliga. Och det väsentliga var ofta poesi och konst.
Ett av våra sista samtal gällde Rembrandts målning ”Måltiden vid Emmaus”. Det var i påskas. Sverker som var varmt kristen berättade hur Rembrandt hade målat motivet två gånger. I den andra, mest kända versionen som finns i Louvren, är episoden med den återuppståndne Jesus som visar sig för lärjungarna platt och konventionellt målad, utan verklig övertygelse. Men i sin första version, den från ungdomsåren, är Rembrandt djärv och personlig.
Med dramatiskt ljusdunkel fångar han det blixtlika ögonblicket när lärjungarna drabbas av insikten om den främmandes rätta identitet. Den 96-årige Sverker Åström återgav från sin säng målningen i livliga ord, hur en av lärjungarna hukar sig i förgrunden i skräckfylld förundran, medan en tjänare, ovetande om undret, rutinmässigt utför sina kökssysslor längst bort i den djupa bilden. Jesus själv syns i skarpskuren profil. Jag gick hem, letade upp målningen som jag bara mindes vagt från någon bok, och fann att Sverker hade beskrivit den exakt, som om den hade hängt framför honom. Som om han hade varit där.
