Redan ett par minuter in i dockoperan Gossen och kärleken till fem apelsiner börjar kvinnan bakom mig viska till sitt barn: ”Pojken är sjuk”. Ett par minuter senare hörs ”De försöker få pojken att skratta igen så att han blir frisk” och strax därpå ”Nu blev han glad, när den där gröna fågeln ramlade”. Mamman, uppenbart angelägen om att hennes barn ska greppa allt som sker på scenen, fortsätter sina välmenande förklaringar även de återstående 35 minuterna.
Efter föreställningen diskuterar jag med mitt sällskap vad för slags djur den där gröna varelsen, Fata Morgana, egentligen var. En häst, är ett förslag. En dinosaurie ett annat. Ett fantasidjur ett tredje. Vi har sett samma opera men har varsin upplevelse av den, tre olika tolkningar, tre minnen som kommer att leva vidare i tre olika kroppar och sinnen.
Och så ska det ju vara, förstås. Alla som ser en film av Tarkovskij eller läser en dikt av Pia Tafdrup har sin egen läsning av verket, olik alla andras – oavsett antal poäng i film– eller litteraturvetenskap. Men när det gäller barnkultur är det inte så självklart att verket får behålla sin öppenhet, sin ambivalens, eftersom vi vuxna är så ivriga att hjälpa barnens förståelse på traven, täppa till alla luckor, räta ut alla frågetecken. Kvar blir en sluten text, en berättelse att tugga och svälja och förhoppningsvis ha lite roligt av.
Men är det för att begripas som konsten är till? Det frågar sig både Margareta Sörenson, barnkulturskribent med mera, och Maria Taube, intendent på Moderna museet med lång erfarenhet av visningar för en ung publik, under ett barnkulturseminarium med titeln Det lilla barnet och konsten.
Knappast, menar Sörenson. Ingen vuxen skulle någonsin fråga sin kompis direkt efter en föreställning av Hamlet ifall hon förstått pjäsens handling riktigt. Och det är heller inte den första frågan vi ska ställa oss när vi talar om barnkultur. Det räcker med att det är fysiskt möjligt för barnet i publiken att greppa en konstupplevelse: att scenen inte är för stor, att inte för mycket händer i bakgrunden, att man kan uppfatta det som sägs eller sjungs – resten behöver vi inte bekymra oss så mycket om.
Och Taube berättar om barnens favoritkonstverk – förvånande val, kanske, men de bekräftar också idén att njutning inte har med begriplighet att göra, inte heller för barn: de abstrakta bilderna är mest populära hos den unga publiken. Visst gillar ungarna Rauschenbergs get och Warhols kotapet, men de verk som oftast anges som favoriter är Eva Hesses Utan titel, Marcel Duchamps Roue de bicyclette och Kazimir Malevitjs ”Svart och vit. Suprematistisk komposition” – verk som snarare väcker frågor än levererar svar.
Det är nog viktigare att vi vuxna förstår barnens behov av att ha sin konstupplevelse i fred än att barnen förstår vad konsten betyder.
