En återkommande fråga i spelvärlden är ”när kommer spelens svar på Citizen Kane?” I samband med det brukar diskussionen ”kan spel vara konst?” dyka upp och dela spelkritiker och forskare. Vad som nämns mindre ofta i dessa diskussioner är att konsten inspireras av spelen.

När internet var nytt och hett spekulerade medieforskare vilt om möjligheterna det skulle innebära, för berättandet och för konsten. Hur skulle man använda de gamla medierna? Ett sätt var hypertextfiktionen – en digitalt publicerad text vars fortsättning slumpades fram. Den amerikanske författaren Michael Joyce skrev den allra första, Afternoon, a story, redan 1987.

Det låter inte märkvärdigt nu, särskilt inte för vana spelare. Men då var det något helt annorlunda. Samtidigt menade kritikerna att den typen av litteratur aldrig kunde locka till läsning med sin fragmentariska form. Den typen av litteratur blev aldrig mainstream, men den konstnärliga idén lever kvar på nätet – vad har inte flikar i webbläsaren gjort för vårt internetanvändande?

Konst i digital form har däremot växt fram i stadig takt. Den svenske konstnären Olle Essvik har engagerat sig i ett format som liknar digital teater. Hans verk Waiting for är en tolkning av Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot och släpptes i höstas av Konstnärsnämnden. I rudimentär Macpaint-stil presenteras en teaterpjäs utan början eller slut, där verkets alla moment upprepas slumpmässigt – en vink åt pjäsen det bygger på. Essvik följde upp Waiting for med Endgame, ett webbläsarspel med en absurd underton.

Just nu pågår även en annan utställningsserie, It’s all fun and games until someone blows their brains out, skapad av det oberoende konst- och medieföretaget Propaganda bureau. På hemsidan beskrivs utställningen som ett utforskande av hur gränssnitt påverkar olika former av våld. Spel har placerats in i miljöer för att imitera verkliga platser och situationer.

Det här är nästan så långt från Modern warfare och World of warcraft man kan komma. För någon som inte är insatt är det svårtillgängligt. Men till skillnad från de flesta traditionella spel vill dessa verk säga något. De vill väcka debatt, framkalla känslor eller säga något om vår samtid. Det är eftersträvansvärt. Spel kan faktiskt vara mer än underhållning.