Jag har inte kunnat kontrollera om det fortfarande stämmer, men i alla fall fram till 2009 använde Eddie Vedder, Pearl Jams sångare, inte e-post. Han skrev brev, vänner tog kontakt via telefon och vi andra mejlade Eddies assistent som ringde in frågan till Eddie och sen faxade tillbaka ett svar. 2011 släppte Vedder en skiva full av ukulelelåtar.

Kanske är det den ihärdiga otidsenligheten som gör att fans fortfarande efter 20 år följer hans band över hela världen för att höra dem spela grunge, en av de musikstilar som åldrats sämst. Pearl Jam är i stort sett den nya tidens Grateful Dead. Men det är mammor och pappor i sandaler som följer dem.

Valet av förband till den slutsålda konserten på Globen är dock allt annat än otidsenligt. X bildades i Los Angeles 1977 och trots att de varken var först eller störst var det deras blandning av rå rock och traditionell amerikansk musik av 50-talstyp som fick omvärlden att inse att punk existerar i Kalifornien. Sen slutet av 00-talet upplever X nu en något oväntad revival. Men trots ett halvfullt Globen är mottagandet stillsamt artigt. Trots att Exene Cervenkas röst är stark ser hon och resten av bandet lite ut som rådjur fångade i strålkastarljus på den stora, skarpt upplysta scenen.

När Pearl Jam gör entré, till tonerna av Philip Glass, höjs ljudnivån i publiken. Första låten, Elderly woman behind the counter in a small town, spelas i halvmörker och när Vedder sjunger textraden ”Jag vill ropa 'Hello!'” slås ljuset på. Det är mycket effektfullt. Det får mig också att tänka att vana arenarockband väljer kreddiga men lite tafatta förband, ungefär som att snygga tjejer skaffar sig en ful bästis.

Ur en tjock manusbibba läser Vedder sen en kortare hälsningsmonolog på förvånansvärt bra svenska. Det var tolv år sen Pearl Jam sist hälsade på i Sverige, och trots att han läser innantill i vad jag gissar är en fonetisk text har Vedder perfekt komisk tajming när han frågar ”varför har ni inte ringt?”. Frånsett specialeffekter och pyroteknik är denna monolog bland det mest ambitiösa jag sett ett arenarockband göra. Kanske säger det mer om arenarockband i allmänhet än om Pearl Jam, men ändå.

Ljuseffekterna i Wishlist får hela Globen att glittra som en solbelyst guldfiskskål och i ½ full använder Vedder gitarren till att skapa en solkatt så stark att den känns som att träffas av ett sökarljus. Sen börjar introt till Jeremy och jublet slår över till max.

Vedder försäkrar sig gång på gång om att den enorma massan framför honom mår bra; ”räck bara upp handen annars, så hittar vi dig”. Han ändrar om i låtlistan efter önskningar från publiken i första och andra raden och tillägnar en låt till Johan från Finland, en annan till sina svenska vänner. Med ens är det tydligt varför Pearl Jam fungerar mer som en resande by än ett turnerade band. Varför folk efter närmare tre rätt tungrodda timmar fortfarande hänger som svettiga slipsar över varandra. Det har egentligen inget med musik att göra, det handlar om närvaro. Pearl Jam ser dig.