Rapporterna från MDNA-turnén, som inleddes i Tel Aviv i slutet av maj, har inte varit nådiga. Madonna har sågats sönder och samman och det är antagligen därför som Ullevi är knappt halvfullt när den 53-åriga popikonen dyker upp på scen, fyrtiofem minuter försenad.

Hon inleder med att be om förlåtelse för sina synder men det hela är givetvis bara en teatralisk del av Madonnas ständiga flirt med religion och katolicism. Heter man Madonna Louise Veronica Esther Ciccone så ber man inte om förlåtelse – man skaffar sig hämnd.

Och den bästa hämnden på alla som räknat ut henne är att på det fjortonde turnédatumet – passande nog också USA:s nationaldag - återuppstå i sin gamla form. För Madonna är en slipad affärskvinna, om något i hennes imperium vacklar tar Her Madgesty på sig sin superhjältekorsett i metall, designad av Jean Paul Gaultier, och ser till att själv reda upp saken. Hon har en närmast övermänsklig styrka att släppa loss om hon utmanas till det.

Nästa år är det trettio år sedan debutalbumet Madonna släpptes och populärmusiken för alltid förändrades. Tolv album senare är hon fortfarande intresserad av att vara med och definiera sin samtid. Istället för att kämpa emot sina yngre kollegor bjuder hon upp dem (nu senast den 22-årige svenske superdj-n Avicii).

Att förvänta sig att Madonna ska resa runt och uppträda med sina gamla pophits så som de en gång lät är bortkastad tid. Sådana uppgifter står ett gäng betydligt mindre begåvade musikkollegor redo att utföra.

Visst hade väl Madonna kunnat klä Like a virgin i sin gamla 80-talsskrud men varför skulle hon? Istället får den bli till en ensam pianosång i valstakt. En artist som efter trettio år inte är intresserad av att förnya sig kan lika gärna stanna hemma. Hellre ta en risk och misslyckas än att inte ta några risker alls.

Vill man ha någon som står och harvar med sin gitarr utan att säga ett ord – ingen nämnd, ingen glömd - finns gott om andra alternativ. Med Madonna får man istället barbröstade manliga dansare som varvar högklackat med munkkostymer. Det är extra allt.

Madonna balanserar på en lina – vid ett tillfälle rent bokstavligen – men när hon vacklar reser hon sig igen. Oavsett vad hon gör är hon själv övertygad om att det är rätt. Till och med det splatterfilmsaktiga numret Gang bang, där Madonna går loss med vapen på sina dansare i koreograferade actionstunts, framför hon med inställningen att det är en bra idé. Hon är åtminstone oförutsägbar i sina drag.

Nog finns en del att anmärka på om man vill men att se Madonna är att köpa hennes premisser, följa hennes nycker. När hon vänder rätt sida till är hon fortfarande oslagbar.

I skenet av fullmånen utför Madonna handpåläggning på publiken längst fram under Like a prayer som framförs komplett med gospelkör. Express yourself blir istället till en explosiv pom pom-upplevelse med flygande trumslagarpojkar och Madonna och dansarna i cheerleaderdräkter.

Madonna beter sig aldrig så som en femtioplus-kvinna förväntas göra. Hon tar all plats, vägrar vara mysig och blottar skinn. Från scenen fortsätter hon sin kamp mot homofobi, för feminism och sexuell acceptans. Det ska hon faktiskt ha all respekt för.