Kardinal Franz König, ärkebiskop emeritus av Wien, avled den 13 mars i sitt 99:e år.
Förlusten är stor efter ”en gigant i 1900-talskatolicismen”, ”Österrikes samvete”, ”Försoningens man”, ”Själasörjare och brobyggare”, som han karakteriseras i minnesteckningarna.
König var en man med omutlig integritet, som förenade absolut lojalitet med klar och tungt vägande kritik när något gick snett i kyrkan. Under de senaste årtiondena med Vatikanens ökande trångsyn och ”reflexartade räddhågsenhet”, som han påtalade, representerade han, trygg och fri, den tillitsfulla öppenhet som var Andra Vatikankonciliets signum. Han var den siste av de store.

I början av mars invigdes i Wien ett Kardinal-König-Institut, ”forum för troende och icke-troende”, avsett att fortsätta verksamheten vid det numera nedlagda sekretariat för kontakten med icke-troende, som grundades i Rom efter konciliet med kardinal König som ledare. Så kommer hans livsgärning att fortsättas och förhoppningsvis hans anda att leva vidare i unga
medarbetare.
Jag tecknade Königs porträtt i SvD den 14 maj 2001 och anmälde utförligt en nyutkommen biografi om honom här på sidan den 4 januari i år. Någon översatte denna artikel och sände den till kardinalen, det erfor jag av ett vänligt brev där jag inbjöds att än en gång besöka honom för att ”samtala om gemensamma intressen”. Så blev det tyvärr inte.

In i det sista var Franz König verksam med oföränderlig tankeskärpa och engagemang. Han fick en fridfull död i sitt hem under sömnen, som om hans Herre velat hämta sin trogne tjänare raka vägen till sitt rike.