Exquisite pain (detalj) 1984/2003. Femton år efter slutet på en kärlekshistoria återvänder Sophie Calle till det ögonblick då hon var som mest olycklig.
När Hasselbladspriset delas ut för trettionde gången går det liksom år 2008 och 2007 (Graciela Iturbide respektive Nan Goldin) till en kvinna.
Ändå blir Sophie Calle bara den sjätte kvinnan som får utmärkelsen. Det kan ses som ett senkommet försök att rätta till genusbalansen, eller lika gärna som ett kvitto på att kvinnliga konstnärer till fullo erövrat fotografiet.
Sophie Calle, född 1953, är jämte Christian Boltanski Frankrikes mest kända samtidskonstnär, ständigt aktuell med internationella utställningar. Hon är ingen renodlad fotograf utan använder den fotografiska bilden – som ibland kan vara upphittad eller fotograferad av någon annan – i kombination med text, filmer och rumsliga installationer. Ofta med bilder i dokumentär stil, ofta med självbiografisk anknytning.
Hennes senaste verk Prenez soin de vous (Ta hand om dig) var Frankrikes bidrag till Venedigbiennalen 2007 och gjorde stor succé. I sommar kan det ses på Louisiana i Humlebæk.
Utgångspunkten till Prenez soin de vous var att hennes dåvarande partner avslutade kärleksrelationen per mail och med just de orden, ta hand om dig. Sophie Calle bjöd in ett hundratal yrkeskvinnor att i ord och handling reagera. Ex-pojkvännens mail slets bland annat i stycken av en expert på etikett, uttolkades astrologiskt och sköts i småbitar av en prickskytt.
– Att vara olycklig är ett avstamp, säger Sophie Calle på telefon från Paris.
– Det sätter igång ett försvarssystem. Jag hämnas på situationen då jag mådde dåligt, men inte på människan som förorsakade den, svarar Sophie Calle på den fråga hon hört så många gånger förut; om hur hennes privatliv och verk hänger ihop.
– Det jag berättar har hänt, så är det. Jag väljer scener ur mitt liv. Men jag dramatiserar dem, hittar en inre sanning. Det betyder inte att mina verk avspeglar mitt liv i detalj.
Sophie Calle håller med om att man kan skönja en röd tråd av melankoli i hennes verk.
– Men terapi är inte en kreativ motor för mig. Det är être artiste, att vara konstnär. Om jag är olycklig på riktigt kan jag inte arbeta. Jag går och köper en klänning eller reser bort.
– Å andra sidan blir det inga verk om allt i livet är prima. I min film No sex last night, som jag är rätt nöjd med, var vi på resa genom USA. Min man älskade mig inte och bilen gick sönder. Hade jag varit älskad, skulle bilen ha funkat, vore det ointressant. Det hade inte blivit någon poesi.
Att använda verkliga händelser och verkliga personer medför att folk i hennes omgivning understundom blir misstänksamma.
Sophie Calle bad Frédric Mitterand, Frankrikes kontroversielle kulturminister, att skriva en text till hennes stora utställning på Palais de beaux arts i Bryssel i fjol.
Halvt på skämt säger han i ett uttalande på hennes gallerists, Emmanuel Perrotins, sajt att han uppskattar henne väldigt mycket, men att han inte har lust att göra det hon ber honom om.
För vem vet vad hon kommer att använda det till? Sophie Calle är ett mycket organiserat rovdjur, en häxa, påstår Mitterrand. Och därmed kan väl kulturministern sägas ha levererat exakt den tjänst som Sophie Calle bett honom om.
Med sådana kontakter skulle man kunna tro att hon fått ta emot en mängd fina konstutmärkelser. Men inte.
– Nej, nej. Jag har fått ett litteraturpris tidigare, men där kom jag tvåa. Detta är mitt första fotopris, jag är mycket glad.
Sophie Calle visas på Louisiana 23 juni – 26 september. Hasselbladsprisets utdelningsceremoni äger rum i Göteborg 30 oktober.
