I ett avsnitt ur den tredje säsongen av den brittiska tv-komedin The Mighty boosh anordnas det fest där den kortväxta och rosahövdade shamanen Tony Harrison ska vara kvällens discjockey. När shamanen, som har laddat med tre flaskor Poppers, står där vid skivspelarna känner han att ett koncept dyker upp i hans huvud. Han ska spela hela Fleetwood Mac-albumet Tusk från 1979, inklusive pauserna mellan låtarna, precis som låtskrivaren Lindsey Buckingham ville att det skulle upplevas. Shamanen får dock inte sin vilja igenom, hans dj-kollega kontrar med att vilja spela Would I lie to you med Charles & Eddie och shamanen böjer sig då med orden: ”Ok, fair enough”.

Koncepttanken, att spela ett helt album från början till slut verkar dock få allt större fotfäste, inte minst på verklighetens livescen. I december var Human League på Berns för att spela hela sin klassiska skiva Dare från 1981, komplett med merchandise som t-shirts och Dare-väskor. Den fjärde april kommer Jean-Michel Jarre till Cirkus i Stockholm för att spela hela Oxygene, det elektroniska mästerverket från 1977.

Även hiphoppen har nu så många år på nacken att Public Enemy i förra veckan meddelade att de ska framföra det tjugo år gamla albumet It takes a nation of millions to hold us back, men om de kommer till Sverige för detta är osäkert. Likaså ska Wu Tang-klanens Raekwon framföra sitt mästerverk Only built 4 Cuban Linx i sin helhet.

Kanske är detta en kompensation för sviktande skivförsäljning, ett slugt knep att krama ytterligare pengar ur klassiska album som inte längre säljer så många exemplar. Men det är också en dreglande högtidsstund för oss fans som inte var med när det begav sig. Att exempelvis få höra Fleetwood Mac framföra shamanjockeyns hela Tusk skulle lätt få mig att tälta utanför Globen.