Sedan debuten 1980 har Max Books expressiva måleri erinrat om en romantisk tradition i kreativ upplösning. Former, färger och ljusets skiftningar har hämtats ur naturens mångfald. Books bildvärld har bestått av snårskog, ängar och vattendrag, men också av den mark som sträcker sig mellan en landsbygd och en stad och där motsättningen mellan natur och kultur upphävs.
Ett tiotal målningar från hans senaste projekt Some & Lonesome visas nu på galleri Christian Larsen, huvudsakligen verk i stora format.
Utgångspunkten för detta storslagna landskapsmåleri är fotografierna av naturen i trakterna kring Handen och av Bollstabruks förfallna arbetarlängor.
Fotona har bearbetats digitalt. Gigantiska färgutskrifter har därefter använts som målardukar. Book har angripit dem med oljefärg och med frätande syror. Ytorna har bitvis fått en reliefliknande effekt.
Strimmor av gult, blått och magenta är som trådar och förbinder det fotografiska underlaget med den måleriska finishen. För även i dessa nya verk reflekteras Books karaktäristiska intresse för motsägelser och stilbrott.
I hans landskap återkommer apokalyptiska stämningar som mer anas än identifieras. Hot tycks ruva någonstans i de fragmentariska scenerna och bland de skiktade ytorna. Märkliga ljusfenomen, människovåld eller naturkatastrofer låter sig läsas in i dessa mångtydiga bilder där världen framstår som i en vrångspegel.
Fotografier är även utgångspunkten för Kristina Bengths komplexa installation på Flach+Thulin. Storskaliga akvareller hänger fritt i luften som lakan på tvättlinor. Att vandra mellan dem är som att träda in i de avbildade miljöerna. Men hängningen anspelar också på en överdimensionerad diabildskarusell.
Förlagorna till dessa svartvita kulisser är Amanda Kristina Pedersens fotografier från sekelskiftet 1900. Som fotograf och skådespelerska lekte Pedersen med flera identiteter och uppträdde omväxlande som kvinna och som man. 1904, i 25-årsåldern, dömdes hon för bedrägeri och förfalskning i Falu tingsrätt.
En inläsning av domen spelas upp i galleriets inre rum som med akvarellfonder och uppställda stolsrader förvandlas till en teater.
Installationen är flerdimensionell i många avseenden. Bength lyfter fram ett fascinerande arkivmaterial och gjuter med fingertoppskänsla liv i en gammal historia med beständig aktualitet. Dömdes den fattiga Pedersen för sina förskingringar av småpengar eller för sina provocerande rollbyten av genusidentiteter?
Hon visas aldrig i bild, men det är med hennes ögon som vi ser folktomma trappuppgångar, demolerade lokaler och låsta celler. Den klaustrofobiska känslan av att både vara instängd i ett rum och i sin egen kropp är slående.
Som i gamla fotografier går akvarellerna i gråskalor. Papprets gulaktiga lyster ger dock stundtals illusionen av sepiatoner. Ljuset lyfts fram från underlaget. I vattnet och pigmenten förlöses de gamla fotonas precision och stämningar.
De tekniska förutsättningarna är väsensskilda, men att måla i akvarell och att framkalla foton har en hel del gemensamt. I båda fallen krävs det vätskor och lika mycket tålamod att invänta det rätta ögonblicket som spontanitet för att fånga ett hastigt förbipasserande tillfälle.
Max Book bearbetar egna digitalfoton med pastösa, trögflytande oljefärger och frätande syror. Kristina Bength tolkar ett befintligt arkivmaterial i transparenta, flödande akvareller. Deras konstnärliga temperament är olika, men de möten mellan fotografi och måleri som de arrangerar resulterar i båda fallen i komplexa verk som tänjer mediernas gränser.
