Alex Schulman är visserligen Sveriges störste bloggare men i verkligheten är han betydligt mindre. Själv ser han bara fyra stora tänder när han tittar sig i spegeln.

–Jag har haft tandställning i hela mitt liv men det hjälper inte, säger mannen som vaknar varje morgon och googlar på sitt eget namn för att få bekräftelse på att han finns. Som liten blev han mobbad och var själv med och mobbade andra.

–Jag var rädd och stammade svårt. Så jag har varit vidrig och blivit utsatt för vidrigheter, säger Alex Schulman och undrar skämtsamt om rubriken nu blir ”Den mobbade som blev mobbare”.

Han har precis bestämt sig för att börja gå hos en psykolog för att prata om sin ångest och sitt självhat.

–Jag bryr mig inte så mycket om de bra delarna i min person utan äcklas mest av de dåliga som självbekräftelse­behovet och att jag inte är karaktärsfast. Jag är på många sätt en tvivel­aktig person.

Det ringer oavbrutet på hans mobil när vi sitter på ett kafé. Plötsligt pratar han med kompisen Carolina Gynning, medförfattare till boken Privat – en mejlkorrespondens. Han räcker över telefonen till mig och hon vrålar på sin omisskännliga skånska: ”Tänk på att Alex ljuger om allt!” Alex Schulman börjar fundera på vad medie­exponeringen gjort med honom.

–Ta Gynning som inte längre tar in saker utan bara sänder ut. När man mest är intresserad av sig själv tänker man bort världen och blir bara en stor jävla sörja av skit. Nu säger jag inte att Gynning är det, skrattar Schulman.

Just bekräftelsetemat återkommer hela tiden när Alex Schulman ska förklara varför han ägnat en stor del av det senaste året till att verbalt attackera främst kända och offentliga personer inom underhållnings- och medieindustrin. Droppen kom i förra veckan då han hängde ut Aftonbladets recensent Jan-Olov Andersson och skrev att ”han har inget stilistiskt tänkande överhuvudtaget” och ”jag skäms över att ha Andersson som kollega”.

Eftersom båda jobbar inom samma koncern bröt helvetet lös. Den traditionella tidningsjournalistiken krockade med den nya bloggkulturen. På Aftonbladet kokade det, pressombudsmannen Yrsa Stenius hotade med lagstiftning om inte okvädinsorden upphörde. ”I dag är det inte pajkastning utan skitkastning”, sa hon.

Redan på måndagen var striden över och Alex Schulmans blogg, med 250000 besök i veckan, stängdes ner och mästerbloggaren skrev sitt sista inlägg där han gjorde en tvärvändning, berättade att dagboken gett honom ångest och att han förvånats över sin egen hårdhet och kallhet, ja till och med äcklats av sig själv: ”Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre”.

Han skrev också att ”ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning blivit. Och jag känner att mitt förakt mot min egen publik har ökat”.

Idag står han för allt han skrivit men skyller ändå på att ”bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande”. Något motsägelsefullt. Inte alls, hävdar Alex Schulman:

–Jag är skitstolt över bloggen som är min största bebis. På slutet gick det åt fel håll men jag tycker inte att det var en mobbarblogg, även om en del inlägg var hårda.

Så din omvändelse är inte bara en ny marknadsföringsplan för att bygga på ditt varumärke till nästa projekt?

– Nej, men det blir helt skevt att jag på nåt vis ska vara dömd att inte få uttala mig. Jag måste väl få diskutera mina misstag. Jag har inte fått sparken men bloggen hade ändå stängts ner om ett par månader av Aftonbladet. Men jag tror inte min blogg påverkat mobbningsklimatet i Sverige. Det är ungefär som debatten om våldsfilmer, att det skulle påverka unga människor. Det är sånt som tanter säger. Däremot hade bloggen dåligt inflytande på andra bloggare som härmade mina hårda inlägg.

Hur kom du på idén att starta en blogg med syftet att håna folk?

–Jag tror att det är genetiskt för jag tycker om att provocera. Dessutom blir jag själv grovt påhoppad varje dag och det går inte in i mig. Säger de att mina tänder är fula och att jag ser tanig ut så skrattar jag bara. Däremot hatar jag de anonyma kommentatorerna på Resumé och Dagens Media som ljuger. De är vidriga.

Men de du hoppar på blir ju sårade?

–Ja, men det är väldigt lätt att skriva om en offentlig person utan att tänka på att han faktiskt kan bli ledsen. Det är en läxa jag lärt mig nu och kanske kan en diskussion om det cyniska blogg­klimatet leda till sundare bloggar.

Vad kände du när du dängt till någon?

–Vad händer nu? Det var den känslan jag fick.

Din hustru har bloggat om att du är feg på mingeltillställningar och bara vill sticka när du ser någon du hånat. Stämmer det?

–Ja, det är min stora skam. Jag är konfrontationsrädd vilket är patetiskt.

Alex Schulman förstår mycket väl att gemene man inte alls tror på att han ändrat åsikt, plötsligt blivit snäll och rent av välkomnar en debatt om nätmobbningen. På kultur- och debattsidorna har åsikterna om Schulman nästan nått bloggkaraktär. De flesta är så förtjusta att hatobjektet är borta att de ibland påminner om Schulmans egna spyor: ”Det var ett mobbningsläte utan subjekt och utan ansvar” (Maciej Zaremba), ”Bloggkaraktären är motbjudande” (Göran Rosenberg), ”En beklämmande uppvisning i oförmåga till inlevelse” (MarieLouise Samuelsson). ”Själlös fascism” (Marcus Birro).

Andra har varit mer positiva, som Linda Skugge: ”Till Alex vill jag bara säga: Passa på att vara så elak du kan innan du får barn!” Magnus Uggla beklagade nedläggningen: ”Det har varit ett rent nöje att läsa hans inlägg om dagarna. Nästan varenda gång har han lyckats överraska mig.” Eller Fredrik Virtanen: ”En sensationellt underhållande blogg”.

Alex Schulmans mamma Lisette Schulman försvarade sin son i Expressen men skrev samtidigt: ”Bloggfenomenet Alex är inte min gosse, den Alexander jag känner, utan en karikerad person som döljer bildning och uppfostran, som utmanar genom att servera familjeliv och böjelser till allmän beskådan, och glupsk förtäring”.

–Jag håller med henne, det är en exakt beskrivning av mitt projekt, haha.

En som inte tror ett dugg på Alex Schulman är hustrun Katrin Schulman, som ligger etta på bloggtoppen med sin sajt Fuck you right back. Hon ser inget ”monster” utan menar att maken bara är smart och vet att det inte räcker med att vara snäll och mesig.

–Hon är störd i huvudet. Men hon är vansinnig för att jag lagt av, kontrar Alex Schulman med och jag börjar tänka på den fiktiva världen på bloggarna som nu får en fortsättning här på kaféet eftersom det känns som om jag plötsligt befinner mig mitt i Alex och Katrins bloggar, där de gång på gång diskuterat om de ska skaffa barn eller byta partner med Magnus Uggla och hans fru Lolo. Frågan är varför man väljer att diskutera på nätet om man ska skaffa barn och vad intimiteterna inför allas ögon gör med äktenskapet.

–Det förstör inte. Men vi gör saker som jag aldrig skulle skriva om, som är på riktigt. Pappa gav mamma tulpaner varje fredag och nu ger jag Katrin blommor varje vecka. Vi skriver inte om svartsjuka eller att vi ofta bråkar.

Alex och Katrin träffades för flera år sedan i Big Brother-huset under ett testdygn för journalister 2002. Han blev kär vid första ögonkastet medan hon tyckte att han vare sig var snygg eller cool utan en tönt som dreglade efter henne. Ett år av tjat, dikter och fyllesamtal fick Katrin att vekna.

–Hon är som ens bästa killpolare men jag älskar henne och vill ligga med henne varje kväll.

Alex Schulman har ett liv före bloggandet. Han pluggade filosofi, film och litteratur. Sedan följde journalistjobb på lokaltidning där han började skriva skvaller. Se & Hör blev nästa anhalt.

–Allt jag skrev var sant men det var vidrigt att ringa upp och fråga ”stämmer det att du gjort abort?”

Efter ett halvår i USA kom han hem, grundade kändissajten Mingel.se och startade sedan tidningen och sajten Stureplan. Där började också bloggandet med Resumés Viggo Cavling som förebild.

–Han var ju narcissistisk, självkär och skrev om oförrätter.

Just nu fortsätter Alex Schulman jobba på Aftonbladet med att skriva Innelistan och med ett nytt projekt på webben. Det blir också en humorsatsning tillsammans med brorsan Calle Schulman, också ex-bloggare. Dessutom har han börjat skriva en bok om sin pappa Allan Schulman. Han blev uppmuntrad av skribenten Björn Wiman som i veckan skrev på Expressens kultursida att Schulman är ”en av Sveriges mest ömhudade och egensinniga litterära stilister”.

–Jag blev skitglad och tror jag läste det fem gånger. Sen klippte jag ut det.

Alex Schulman föddes i Skåne, växte upp i Värmland och hamnade i Stockholms söderförort Farsta när han var 14 år. Finlandssvenska pappan Allan Schulman producerade Hylands hörna och är en av de stora tv-legenderna. Även mamma Lisette Schulman hamnade i tv-världen när hon var programledare i Magasinet tillsammans med Lasse Holmqvist.

–Jag minns mest soliga dagar när jag växte upp och några vidriga bråk mellan mamma och pappa som gjorde mig väldigt olycklig.

I gamla klipp beskrivs äktenskapet mellan Allan och Lisette Schulman som lyckligt men åldersskillnaden på 32 år togs ständigt upp.

–Pappa blev pensionär när jag var fem år så vi gjorde allt tillsammans. Jag kände aldrig ”synd att pappa ska dö snart”. Jag tänker fortfarande på honom flera gånger om dagen.

Din mamma har sagt i en intervju att hon inte tar del av det du gör. Varför är det så?

– Hon skäms för det jag gör. Mamma kommer från en extremt akademisk uppväxt där bildning är allt och så har hon en son som tramsar runt. Jag tror pappa hade blivit förfärad av bloggen men han hade den egenheten att inte döma ut något jag gjorde, mammas raka motsats. Han sa till mig jämt att ”glöm aldrig att det finns människor bakom det du skriver”.

Det tänker du på mer och mer?

–Ja, faktiskt.

Vad har du fått för egenskaper från dina föräldrar?

–Från pappa är det kortsintheten och förlåtandet medan vassheten, martyrskapet och det intellektuella kommer från mamma.

Alex Schulman tror att om hans morfar, Sven Stolpe, hade levt idag så hade han också bloggat.

–Han hade varit en grym bloggare. Jag vill inte jämföra mig med den store Sven Stolpe för då blir jag en tönt men jag märker att vi är oerhört lika varandra i det polemiska sättet. Som person var han väldigt hetsig och aggressiv.

Stolpe, som dog 1996, var ofta inblandad i litterära fejder, som han brukade starta själv. Han var också med i MRA, Moralisk upprustning, som kanske skulle ha kastat sig över Alex Schulmans blogg. Sven Stolpe kunde säga saker som ”Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.”

Stolpes debutroman I dödens väntrum handlade om en hektisk livsvilja. Just döden plågar Alex Schulman dygnet runt.

–Varje gång jag somnar känns det som en nedräkning mot döden. Så fort jag ser en gammal människa tänker jag ”hon är snart död” och det innebär att jag också kommer att dö snart.