Rivningshotade Ultrahuset februari 1988. Ultralandets befrielsefront är samlade för att spela in en dubbelsingel med fyra versioner av Ultralåten. Låttexten tar upp Ultrafakta som att 2000 band spelat i huset de senaste åtta åren och att Ultra "fixat in Haninge kommun på världskartan". Artikelförfattaren är andra person från vänster på balkongen.
I Kafé 44:s kök på östra Södermalm står en eldsjäl och kavlar ut bulldeg. Det är en torsdagkväll, högsommar och snart dags för ännu en spelning på kaféets scen. Baka bullar och boka band. Tommy ”Eken” Ekengrens vardag. Han kallas oftast för Tompa Eken, är 56 år och har gett plats på scen åt band som Hellacopters, Hives och Latin Kings långt innan de slog igenom.
För Tompa Eken har det inneburit en avgörande plats i landets musikliv. Han är tveksam till eldsjäls-epitet och mentala piedestaler. Han har alltid samarbeta med andra. Själv vill han bara kalla sig för en ”rock‘n‘roll–idiot”. Och så har det varit sedan 1961 när han som 11-årigt sommarbarn på bondgård i Småland blev rockfrälst av låten Putti putti med hawaiianske Jay Epay.
Sedan 1990 jobbar han främst på Kafé 44, en fristående del av kooperativet Kapsylen. Men hela historien börjar i Haninge 1980 när han, tillsammans med 30-40 vänner, bildade kulturföreningen Ultra. Målet var ett eget hus att fixa spelningar i. En namninsamling och ett bildband med förslag på tomma hus senare, var det på gång. När kommunpolitikerna samlades för att diskutera föreningens krav, var Ultrafolket otåliga och letade upp deras möte i kommunhuset. De gick våning för våning genom kommunhuset och till sist ryckte en av dem, Skorre, upp en dörr och ropade ”här är de”. Det var då beskedet kom. ”Det är lugnt, ni får nyckeln på måndag.”
– Det var en sån känsla. Just det här att gå på och känna att man är vuxen. Jag hade aldrig gjort det som liten. Just den händelsen var så stark, säger Tompa Eken.
I Ultrahusets kök, ett stenkast från Haninge centrum, började Tompa Eken baka de kanelbullar som än idag är kända bland musiker och musikälskare världen över. Kanske bakade han för att bli godkänd av omgivningen, säger han. Som för att visa att han var schysst och okej. På scenen i husets minimala vardagsrum spelade under de följande åtta åren omkring 2000 band. Bland de mest namnkunniga märks svenska punklegendarer som Ebba Grön och KSMB, men också långväga gäster som Black Flag med en ung Henry Rollins i spetsen, Scream med trummisen Dave Grohl som senare gick med i Nirvana och ännu senare startade FooFighters. 1986 skulle Stoneroses spela, men bandet började skratta vid åsynen av vardagsrummet och vände i dörren. Många är de svenska artister har inlett sin karriär på Ultra. Antingen i något obskyrt punkband, eller som besökare. Exempelvis Zak Tell, som innan Clawfinger spelade i Det svider i stjärten.
Tompa Eken, som tidigare mest köpt skivor från USA, hamnade nu mitt i musiken.
– Vilka jävla musikaliska upplevelser jag har fått vara med om. Jag har ju sett alla band jag gillar på nära håll som Hela huset skakar, Inferno, Ebba Grön, Raketerna, Los Bohemos, Strebers och Fuck Off.
Trots Ultras framgångar som lockade publik från hela Stockholmsområdet och närliggande städer som Fagersta, Gävle, Eskilstuna och Sandviken, stod kulturföreningen Ultra under ständigt vräkningshot. Avtalet med kommunen var förvisso tydligt: huset kunde med kort varsel kunna rivas för att ge plats åt annat i den expansiva kommunen. Ändå hoppades föreningen att huset på något sätt skulle gå att rädda.
Siv Johansson, 67, är före detta fritidschef i Haninge kommun. Numer är hon pensionerad och när SvD når henne sitter hon under ett äppelträd i Dalarna och ”tittar upp på miljoner äppelkart”. När hon började på Haninge kommun 1984 hade hon redan ett kvartssekel av arbete med ungdomsfrågor och fritidsgårdar bakom sig. Det var anledningen till att hon genast besökte Ultra för att kolla in verksamheten, bullbaket och bekanta sig med Tompa Eken.
– Jag tyckte mycket om Ultrahuset. Det jag reagerade på från början var att de borde ha något bättre än den lilla trånga villan. Man kan tycka vad man vill om musiken, men det var under omständigheterna mycket välordnat och de tog dit väldigt spännande artister.
Men när hon kom hem från semestern sommaren 1988 hade början till slutet inletts. Efter en vår av allt allvarligare vräkningshot från kommunens sida och havererade förhandlingar hade Ultrabesökarna under namnet U.B.F, Ultralandets befrielsefront, spikat upp en barrikad av plankor och bråte runt skogsdungen där Ultrahuset och ett intilliggande hus låg. Området kallades ”Ultralandet – Befriad zon” och på ett stor skylt som vette mot centrum förkunnades att ”Nu blir det andra Ultrabullar”. Ockupationen pågick under en lång, het sommar kantad av mer eller mindre våldsamma drabbningar mellan ockupanter och polis. Rånarluvor var högsta mode bland många av ockupanterna, men det avskräckte inte Siv Johansson.
– Det var så upphaussad stämning under ockupationen. Ungdomarna i huset maskerade sig, men jag gick bara dit och sade ”ta av dig mössan”. Det visade sig ju att de bara var olyckliga och besvikna för att de inte skulle få behålla huset.
Förhandlingar pågick, men parterna lyckades inte enas om en alternativ lokal.
Kerstin Andersson, är länsarbetsdirektör i Sörmland. 1988 var hon socialdemokatisk kommunpolitiker och förhandlade med Ultra. Idag, 18 år senare, kallar hon den havererade förhandlingen för ett misslyckande och uttrycker stor besvikelse mot den polisaktion där 103 personer greps och som den 21 augusti satte punkt för ockupationen.
– Det var en väldigt viktig händelse som jag ältade under resten av min period som kommunalråd.
Natten innan polisaktionen hade Ultrahuset satts i brand. Ockupanter och Ultravänner tog sig in ett hus på Häggvägen som kommunen tidigare erbjudit. Så småningom fick Ultra ta över en annan liten stuga nära pendeltågstationen som kom att kallas Hunddagis efter den verklsamhet som tidigare bedrivits i huset.
Om Kerstin Andersson kunnat vrida tillbaka klockan önskar hon att kommunen och Ultra kunnat hitta en bättre, permanent, lösning som kunde härbärgerade spillrorna av Ultra och den en nya generation unga rockälskare som hittat till Hunddagis.
– Jag förstod inte förrän efteråt vilken stor betydelse Ultra hade i Stockholms undergroundrörelse.
Där Ultra en gång stod finns idag ett bostadshus i rött tegel. Ultras trädgård är parkeringsplats.
Precis som för Kerstin Andersson blev Ultra en viktig tankeställare för Staffan Holmberg. Han är ordförande i Haninge kommunfullmäktige och deltog också förhandlingarna under ockupationen 1988. Den erfarenheten fick honom några år senare att fästa stor vikt vid problemlösning.
– När vi fick skära i verksamheten 1993 tvingades vi avskeda skol- och dagispersonal. Efter föräldraprotester satte vi oss vid förhandlingsbordet och inom tre år var personalen återanställd.
De ångerfulla kommunpolitikerna till trots, tror inte Tompa Eken att något nytt Ultra-liknande skulle kunna uppstå. I alla fall inte i kommunens regi.
– Nej, hur fan skulle det se ut? Sånt som Ultra ska komma underifrån, från knoddarna.
Men han har förhoppningar om det gäng som kallar sig Kulturkampanjen och just nu bygger kulturhus i Rågsved. De har frågat Tompa Eken om hur det såg ut på Ultra och tänker, enligt honom ”köra kultur utav bara helvete”.
När Siv Johansson skulle förklara Ultrasituationen för sin man berättade hon att ”det var ett gäng ungdomar som lyckades skrämma vuxensamhället ordentligt”. Hon är också tveksam till ett kommundrivet Ultra.
– Det vore jätteroligt, men skulle inte gå utan någon som Tommy Ekengren och såna finns inte inom kommunen. För mig är han Haninges stolthet.
