Betyg: 2 av 6

Äntligen en ny svensk polisfilm. Späcks säljfras lär få ett och annat skratt. 1976, emellertid, var utsagan sann. Före Mannen på taket var våra filmpoliser mestadels beskedliga och titulerades konstapeln. Snutar fanns i USA, England och Frankrike men inte här. Tills Widerberg skapade en standard – och, ovetandes, ett monster, i form av vår kanske lamaste filmgenre sedan Åsa-Nisse eller rentav alls.

En parodi är därför efterlängtad. Som sätter tänderna i den redan parodiska stämningen med sin trumpna lagomhet, sitt eviga svärande, sina replikväxlingar modell överspelad Norén-teater, sina protagonister, ständigt med förnamn på två och efternamn på en stavelse. Med mera. Rena schablonraksträckan, kantad av vidöppna mål att dribbla fram till och röka kryss efter kryss i, om man vill.

Men det vill man inte.

För Kommissarie Späck tar en annan väg, över Atlanten och via Nakna pistolen- och Scary/Epic movie-spoofs. Tjockskämten och sexskämten dominerar en story som tycks skriven av och för nyfjuniga 13-åringar.

Ett replikskifte kan se ut så här:

–Malmros är inte här idag?

– Nej, han är sjuk. Aids. Tillbaka nästa vecka.

Kul? Då är Späck er man. Inte så kul? Akta er.

Ljusglimtar syns i form av en dubbad tysk ur synk och Rolf Skoglund som nästan värdigt tar sig an en väldigt dum balkonggranne-cameo. Samt Johan Hedenberg. Hans iklädande av Persbrandts trenchcoat i rollen som Grünwald Karlsson lämnar mycket att önska på manussidan (var Fy fan! det enda invektiv man kunde komma på?) men hanteras med fin deadpan. Tankarna går lite till en skådespelare som i decennier gav från sig odistingerade insatser men plötsligt kom i form runt 55, nämligen Leslie Nielsen.

Men slut med snällheterna. Späck är en ganska eländig rulle, speciellt när man ger avkall på svenskheten till förmån för amerikanska förebilder, kvartssekelgamla sådana, som man dessutom behärskar lagom bra. Jävla onödigt.