Filmavtalet kom till på 60-talet då man började se film som konstart likvärdig med teater, musik och bildkonst. Dittills hade man enbart sett ”levande bilder” som en kommersiell verksamhet. Inte minst skapade nya franska vågens regissörer en ny seriös syn på filmen.

Tillkomsten av Filminstitutet och filmavtalet, där kulturdepartementet var en part, var början till ett erkännande av filmen som konstart. Men med åren har det kulturpolitiska innehållet försvagats medan möjligheterna att finansiera svensk film betonats mer och mer.

Filmavtalet, som alltså bidrar till att bekosta svensk film, kan i dag beskrivas som ett lapptäcke där somliga bitar är tunnslitna och andra saknas helt. I nuläget har avtalet 13 parter av vilka några bara bidrar men någon enstaka miljon kronor, medan andra viktiga parter helt saknas, som dvd-branschen (som tycker att det räcker att betala 25 procents moms) och internetoperatörerna. Vi ser ju flest filmer på dvd och numera ofta genom legal nedladdning.

Vid en första genomläsning av den nya filmutredningen Vägval för filmen blir man rent förskräckt. ”Om avtalet upphör och statens insatser förblir oförändrade måste filmstöden kraftigt reduceras, vilket drabbar svensk film och filmbransch hårt.” Här står också ”att flera parter ställer krav som är motstridiga och som inte kan tillgodoses i ett frivilligt avtal.”

I klartext måste det betyda att Mats Svegfors inte fått med sig dvd-branschen och internetoperatörerna på tåget, det vill säga de nya medier som inte fanns när filmavtalet kom till 1963. Inte heller har han kunnat övertyga de borgerliga politikerna om en helt statlig filmpolitik. Det blev alltså varken eller.

Att byta ut biografavgiften på 10 procent mot ökad moms från 6 till 25 procent, som också förslås, innebär ingen skillnad. Moms kan dessutom aldrig öronmärkas för att gå till just film. Och vilken garanti har vi för att inte biobiljetterna blir dyrare istället?

Bland de saker man kommit överens om, som att barn- och ungdomsfilmer som kommer direkt på dvd eller i tv också ska kunna få filmstöd, att man ska satsa på digitala biografer och svenska klassiker på dvd samt öka stödet för landets hörselskadade, innebär inte något i grunden nytt.

Av ett lapptäcke har blivit en pyttipanna.