Även här möts de inbjudna gästerna av en röd matta. Men den här röda mattan har inte rullats ut: kvällens huvudperson, konstnären Banksy, har bara sprejat en illröd rektangel direkt på trottoaren i den viktorianska tunnel där en dörr leder besökarna in i en provisorisk och fallfärdig biograf.
Det är den avancerade premiären för Banksys debutfilm Exit through the gift shop.
Medan hans verk bara stiger i pris – Sotheby’s i New York sålde nyligen ett av hans verk för 1 870 000 dollar, på samma auktionsfirmas London-filial gick ett annat för 636 500 pund – fortsätter Banksy som om ingenting har hänt.
Han skulle kunna ställa ut sin konst på vilket galleri, vilket museum, som helst. Ändå klättrar han ner längs stuprör vid någon gudsförgäten del av Regent’s Canal med skabbiga duvor som enda sällskap för att ställa ut sin alltid politiskt kommenterande konst där den kommer att nå de som snarare rastar hunden än längtar efter en konstupplevelse.
Brittisk press må ha avslöjat hans identitet, men ingen verkar bry sig om det. Alla är lite för barnsligt förtjusta i tanken på att London har en egen världsberömd konst-Batman med den lika hemlighetsfulle dubstepartisten Burial som sin Robin.
I filmen om sig själv fortsätter han att vara anonym. Han visar aldrig sitt ansikte, uppträder alltid i uppdragen hoodie med svartpixlat eller skuggat ansikte.
Men det mest fascinerande är hur han mer än någon modern konstnär verkligen fångar hur den här staden ser ut, låter, luktar och känns en regnig tisdag morgon i början av mars 2010.
Till och med Banksys framtidsambitioner är så älskvärt superengelska att man förstår varför han har blivit så folklig. I en mailintervju med Sunday Times Eleanor Mills frågar hon vad han ska göra härnäst.
– Jag hade tänkt göra några stora målningar om hur vi alla likt sömngångare är på väg mot apokalypsen men i stället gick jag till puben och köpte en påse chips, svarar Banksy.
Så sent som i morse promenerade jag upp längs Portobello Road och där, på tegelväggen ovanför sushirestaurangen Ukai, där det just hängde en gigantisk reklamaffisch för Cheryl Coles album hänger det för en gångs skull ingenting.
I stället har någon med meterhöga svarta bokstäver sprejat titeln på Banksys film direkt på husväggen.
Om det verkligen är Banksy själv som gjorde det i går natt spelar egentligen inte någon roll. För det enda man tänker är att det är just så här man vill uppleva konst.
Mitt i steget, några sekunders eftertanke, ett leende och tillbaka till ens bestyr.
Andres Lokko är krönikör på SvD.se.
