Ann Rosén håller i en svart handväska, det skulle kunna vara ett typiskt loppisfynd som hon visar upp – om det inte vore för att den låter. Högt. Hon vrider på en skruv, ljudet brummar till. Hon plockar fram en liten röd diodlampa, i takt med att ljuset närmar sig de fotosensorer som är insydda i väskan stegras tonen.
Bredvid henne sitter Ida Lunden böjd över två glasögonfodral och ett armband. Eller vad som en gång var glasögonfodral och armband. Nu är också de, precis som väskan, primitiva syntar, där ett pärlsmycke på armbandet är av- och på-knapp, medan mer traditionella instrumentdelar som volymkontroller och kontakter ryms i fodralen.
Tillsammans med Lise-Lotte Norelius utgör Ann Rosén och Ida Lunden skapartrion Syntjuntan. Förutom att löda, sy och spela tillsammans, de tre, arrangerar de workshoppar och kurser. Idag, tisdag, inleder de ett fyra dagar långt läger för tonåringar på Lava i Kulturhuset i Stockholm.
Den långsiktiga förhoppningen är att få fler att upptäcka den moderna konstmusiken, berättar Ida Lunden.
–Vi sysslar alla med experimentell musik. Det är en snäv scen. Syntjuntan är en utåtriktad verksamhet, ett sätt att lura med fler i den världen. Man börjar med att sy, i slutet av dagen sitter man och jobbar med ljud, säger hon.
Materialet är billigt, en blandning av textilier, det simplaste från teknikbutikerna och ”skrotade gamla leksaker”. Strömkällan är ofarliga niovoltsbatterier. Ljudet därefter.
–De här instrumenten är givetvis extremt begränsade, men det är också en del av poängen. Nya syntar har enorma möjligheter. Det här är så många steg tillbaka, det är som att spela på en sträng. Gud vad skönt, kan jag känna, säger Ida Lunden.
Känns det ändå inte lite för typiskt att ni är tre kvinnor som syr syntar, blir ni inte aldrig sugna på att bygga något stort och jättestörigt?
–Det går att göra brutala ljud med de här grejerna, det beror helt på vad man använder för förstärkare och högtalare. Det är det som är häftigt med Syntjuntan, hur hårt och mjukt möts, säger Ann Rosén.
Ida Lunden:
–Det är trevligt att det rör sig på gräsrotsnivå. De här små syntarna finns i flera hundra små fickor, den som har gjort den visar upp den för andra, jag tycker om hur det sprider sig som ringar på vattnet.
Alla trions kurser avslutas med en gemensam konsert. Det är där trions egentliga expertis kommer in, konstaterar Ida Lunden.
–Det är roligt och pyssligt, men det finns ett allvar bakom. Vi kan visa att man faktiskt kan göra något av de här små pruttiga ljuden. Det blir något av det, inte bara en samling oljud.
–Men det är ju – som alltid – det svåraste – att göra bra konst av det. Att använda de här instrumenten så att det blir bra konst, och inte bara en kul grej, kommenterar Lise-Lotte Norelius.
Medan Lunden och Norelius pratar har Ann Rosén kopplat ett nytt instrument till högtalarna. Gula sladdar möter en gul, centimetertjock gummiaktig platta i kreditkortsstorlek.
–Den här kan man också spela på, säger hon, och trycker för att forma en melodi.
Det mjuktrögt svampiga ljudet visar sig ha en naturlig förklaring.
Ann Rosén:
–Det är en disktrasa. Med resterna av en låda för hämtmat som kontaktyta.
